Bristerna framkom i samband med att JO besökte fängelset i Saltvik. JO beslutade då att utreda varför tre av de intagna var isolerade eftersom det framstod som oklart.
En av de intagna berättade för JO att han hade fått förklarat för sig att han inte fick träffa en annan intagen eftersom det skulle kunna påverka honom i ”religiöst radikal riktning”. Han kände dock inte denna person sedan tidigare.
Annan anledning i beslutet
Detta var inte heller den anledning som uppgavs i Kriminalvårdens beslut om isolering. Den intagne mannen, som JO kallar för XX i beslutet, ansåg att det var märkligt att han då hade placerats på samma avdelning som en intagen som han inte fick träffa.
Den andra intagna, som kallas YY, är den person som enligt Kriminalvården skulle kunna ha en negativ påverkan på XX. Han uppger samma sak som XX – att även han placerades i isolering för att det fanns risk att han skulle påverka XX, som han aldrig tidigare hade träffat.
Den tredje person som hade isolerats kallas i beslutet för ZZ. Han hade tidigare varit isolerad på egen begäran men när han återigen ville vistas tillsammans med andra intagna beslutade anstalten om isolering.
ZZ ska dock ha blivit erbjuden att vistas tillsammans med andra ibland, men det skulle då innebära att en annan intagen istället måste isoleras.
Eftersom ZZ inte ville orsaka att en annan intagen isolerades valde han att stanna kvar i den avskilda avdelningen.
”Ett frihetsberövande i frihetsberövandet”
Chefs-JO Elisabet Fura konstaterar nu att det är en grundläggande rättighet för intagna att få vistas tillsammans med andra. Därför får isolering av intagna bara ske i undantagsfall.
Hon konstaterar också att det är viktigt att beslut om isolering måste framstå som begripliga för intagna eftersom det annars blir omöjligt för dem att överklaga beslutet eller förstå vad som måste ske för att isoleringen ska kunna upphävas. Hon anser att Kriminalvården brustit i detta fall:
”Eftersom en avskildhetsplacering innebär ett frihetsberövande i frihetsberövandet måste det enligt min mening ställas höga krav på hur Kriminalvården tillämpar dessa bestämmelser. När jag efter mina medarbetares besök i anstalten Saltvik tog del av avskildhetsbesluten om XX, YY och ZZ kunde jag konstatera att det inte var möjligt att utifrån besluten förstå varför de intagna hade placerats i avskildhet. Anstalten hade inte närmare redogjort för vilka förhållanden i det enskilda fallet som ledde fram till bedömningen att en avskildhetsplacering var nödvändig.”
Krimianvården skriver i sitt yttrande till JO:
”På dessa tre avdelningar fanns sedan tidigare intagna som inte fick vistas tillsammans…. Eftersom avdelningarna faktiskt inte går att dela av fysiskt innebar uppdraget i praktiken att flera intagna måste avskiljas från varandra, alltså placeras i avskildhet på något sätt… Samtliga beslut om avskildhet har fattats av säkerhetsskäl.”
JO anser inte att Kriminalvårdens yttrande bringar någon klarhet i frågan om varför de intagna isolerades:
”Kriminalvården har i sitt remissvar angett att anstalten ansåg att de åberopade bestämmelserna var uppfyllda med hänsyn till de intagnas ’mycket gedigna dokumenterade säkerhetsfaktorer där hot eller våld mot medintagna och personal är sådana faktorer som har beaktats’. Även denna skrivning är enligt min mening alltför allmänt hållen för att det ska bli begripligt varför de intagna placerades i avskildhet.”
Platsbrist den verkliga orsaken
Chefs-JO slår fast att det verkliga skälet till att XX och YY isolerades var platsbrist. JO konstaterar att det innebär att isoleringen låg utanför de intagnas kontroll – det fanns inget de kunde göra eller ändra på för att påverka situationen.
JO skriver:
”I stället låg ansvaret för den uppkomna situationen på Kriminalvården, eftersom myndigheten valde att placera dem på samma avdelning trots att det var känt sedan tidigare att de inte fick vistas tillsammans. Att Kriminalvården har svårt att planera sin verksamhet får enligt min mening inte på ett sådant sätt läggas till grund för ett beslut om avskildhetsplacering.”
Också när det gäller den tredje intagne som isolerades, ZZ, var platsbrist orsaken, konstaterar Elisabet Fura. Hon skriver:
”Även i fråga om ZZ var det platsbrist som gjorde att han, när han valde att avbryta sin frivilliga avskildhetsplacering, var hänvisad till placering på en avdelning där det fanns en målskamrat som han inte fick träffa. En placering där skulle därmed innebära att även målskamraten placerades i avskildhet. Jag har förståelse för att han upplevde det som att han genom att acceptera en placering på avdelningen på ett påtagligt sätt skulle försämra situationen för en medintagen. Att lägga ett sådant ansvar på en intagen är i mina ögon oacceptabelt.”
Kriminalvården får allvarlig kritik av JO för besluten om att isolera de tre intagna.
Foto: Annakarin Drugge / TT
