Rättegångsbalken och brottsofferperspektivet
Det är naturligt att den misstänkte/ tilltalade står i fokus i rättegångsbalkens brottmålsavsnitt. Många av bestämmelserna syftar till att tillgodose rättssäkerhetsaspekter med oskuldspresumtionen som en grundläggande princip.
På senare år har det blivit vanligare att målsäganden fått eller tagit sig ett större utrymme i rättegången än tidigare. Det finnas dock olika uppfattningar i domarkåren om vad som kan tillåtas från målsägandens sida under huvudförhandlingen.
Brottsoffers behov
Behoven varierar men i internationella rättsakter och utifrån praktiska erfarenheter brukar följande behov framhållas:
- Akut hjälp och skydd (medicinskt, psykologiskt, praktiskt)
- Bekräftelse av kränkningen och upprättelse
- Information
- Rättslig rådgivning/biträde
- Gott bemötande/respekt
- Ekonomisk kompensation
Det rättsliga förfarandet i sin helhet bör bidra till att fylla dessa behov. Om man inte tar hänsyn till behoven kan kränkningen förvärras, det som kallas ”sekundär viktimisering”. Sådan måste undvikas om rättsväsendet ska kunna upprätthålla ett högt förtroende.
Brottsoffer och målsägande
Begreppet brottsoffer förekommer inte i rättegångsbalkens terminologi. Begreppet är som sådant yngre än balken. I stället återfinns begreppet målsägande, som används både för den som är den tilltalades motpart och den som bara ska höras upplysningsvis och är ”förnärmad” av brottet. Målsägande blir man alltså genom ett eget aktivt val eller genom ett aktivt val från någon annan i en pågående process.
Det är en generell iakttagelse att brottsoffer uppfattar att de ”råkat ut” för ett brott, ”drabbats” eller ”utsatts” i den stund gärningen utfördes. Ur brottsoffrets perspektiv är det brottstidpunkten som blir utgångspunkten. Balken har andra utgångspunkter.
Sin status av brottsoffer får man alltså oberoende av om brottet leder till rättegång eller inte. För några förändras tillvaron på ett genomgripande sätt när man blir ett brottsoffer. För andra fortsätter livet ungefär som vanligt. Om det blir fråga om en rättegång uppfattar sig brottsoffer i allmänhet som berörda av rättegången oavsett om de kallas målsägande eller inte. Många talar till exempel om ”min rättegång” och ”min åklagare”.
Brottsoffer och rättegångsbalken
I vilken utsträckning ger rättegångsbalken och näraliggande regler utrymme för att möta brottsoffers behov? Det försök till beskrivning av behoven, som gjorts genom listan här ovan, utgår från de mest angelägna behoven först. I praktiken tycks dock behoven ha uppmärksammats i omvänd ordning.
Behovet av ekonomisk kompensation från gärningsmannen (och från det allmänna) har även i ett internationellt perspektiv getts ganska goda förutsättningar att bli tillgodosett genom reglerna om enskilt anspråk, åklagarens möjlighet att föra målsägandens talan och möjligheten att kumulera det enskilda anspråket med ansvarstalan.
Ett gott bemötande förutsätter kunskap om och förståelse för brottsoffers reaktioner. Det goda bemötandet är under stark utveckling i domstolarna. Rättegångsbalkens regler är varken hindrande eller drivande i den utvecklingen.
Ibland framförs uppfattningen att kravet på objektivitet hos domstolar och domare förhindrar att brottsoffer bemöts utifrån sina behov. I domstolsanställdas professionalitet ligger dock att kunna bemöta tilltalade så att de inte känner sig dömda på förhand även om rättegången just ifrågasätter om de är oskyldiga. På motsvarande sätt är det möjligt att bemöta målsägandena med sådan respekt att de inte uppfattar sig kränkta av nödvändiga frågor och ifrågasättanden.
Möjligheterna till rättsligt bistånd och information kan regleras vidare med stöd av kompletterande lagstiftning. En viktig fråga som ännu inte besvarats är i vilket skede och i vilken form det rättsliga biståndet bäst tjänar sitt ändamål. Den tekniska utvecklingen ger förhoppningar om att informationsbehovet i domstolen kan fyllas ännu bättre framöver.
Behovet av upprättelse uppfattas generellt sett som det mest angelägna behovet för brottsoffret efter den akuta läkningsfasen. Det är också det mest problematiska och kontroversiella behovet genom sitt släktskap med vedergällningen, som är oacceptabel i vår tid, men även för att det rör grundläggande värderingar om förhållandet mellan individen och staten.
Under den period som rättegångsbalken varit gällande har tongångarna när det gäller offrets upprättelse pendlat. Straffprocessutredningens betänkande ”Brottmålsprocessen” (SOU 2013:1) föreslår att målsägandens rätt att biträda åklagarens åtal avskaffas, men att rätten att väcka enskilt åtal inte bör förändras.
Rättegången som sådan uppfattas ofta som en viktig del i upprättelsen även om den inte leder till fällande dom. Detta förutsätter dock att brottsoffren fått ett bra bemötande i rättegången och att förfarandet och dess syfte blivit begripligt. För många är det viktigare att ha fått berätta vad man upplevt än att gärningspersonen får ett strängt straff. I detta sammanhang bör det nämnas att de allra flesta verkar nöjda med att ha fått ge sin berättelse i en enda instans.
Avslutning
Tendensen pekar fortfarande mot att brottsofferperspektivet kommer att vinna terräng inom rättegångsbalkens tillämpningsområde. Straffprocessutredningens betänkande innehåller en rad förslag som är ägnade att bättre tillgodose de behov och berättigade intressen som målsäganden har i processen. Vilken betydelse direktivet om miniminormer för brottsoffers rättigheter m.m. (2011/129/EU) kommer att spela i denna utveckling återstår att se.
Enligt min bedömning kan brottsoffrets behov av upprättelse i viss mån mötas bättre genom att även den som inte har målsägandeställning i processen ges möjlighet att uttala sig i friare former än vad som är fallet i ett förhör (så kallat ”victim impact statement”). Rättegångsbalken skulle mycket väl kunna inrymma en sådan förändring och på så sätt kunde man lättare utveckla enhetliga och lämpliga former för brottsoffers hörande.
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
