Åklagarna brister i vissa avseenden när man fattar beslut att inte meddela den enskilde om att denna utsatts för hemlig tvångsmedelsanvändning.
Det visar en granskning från Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden som i sitt beslut understryker att huvudregeln är att en den enskilde ska underrättas om att hemliga tvångsmedel har använts.
Åklagare kan besluta att sekretess hindrar att en person underrättas om att denne utsatts för hemlig tvångsmedelsanvändning i form av exempelvis avlyssning. När ett sådant beslut fattas ska åklagaren underrätta Säkerhets- och integritetsskyddsmyndigheten.
Nu har Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden granskat ett antal av dessa beslut som inkom under 2019 – och kan konstatera att det i vissa fall saknats fullgott beslutsunderlag samt att det förekommit att beslutsunderlaget varit
gemensamt för flera personer.
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Fattar beslut på gamla uppgifter
I beslutet konstaterar nämnden att åklagarna i 17 av de granskade ärendena gjort bedömningen att sekretess föreligger på underlag som varit 12 månader eller äldre. Tre fjärdedelar av dessa beslut kommer från Åklagarkammaren i Halmstad. När det gäller just den åklagarkammaren skriver nämnden att underlaget från Polisen ”innehåller genomgående standardiserade skrivningar om att en underrättelse skulle kunna avslöja Polisens metoder och riskera att skada framtida utredningar”. Inte i något fall har åklagarna, enligt nämnden, begärt in kompletterande underlag eller hämtat in nya uppgifter på annat sätt.
När det gäller övriga åklagarkammare konstaterar nämnden att det i många fall funnits ett mer aktuellt underlag vid tidpunkten för beslutet som plockats fram efter frågor från nämnden – men av förbiseende inte angetts i underrättelsen till nämnden.
Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens uppfattning är dock att flera av de granskade besluten ”har saknat ett fullgott underlag för bedömningen av om sekretess hindrar att den enskilde ska underrättas om tvångsmedelsanvändningen”. En sekretessprövning som utgår från ett underlag som är ett år gammalt eller ännu äldre innebär, enligt nämnden, att ”det inte görs någon reell prövning över tid på det sätt som lagstiftaren avsett. En sådan hantering kan därför inte godtas”.
Huvudregeln är att den enskilde ska underrättas
Granskningen visar också att åklagarna i ett antal ärenden motiverat sitt beslut att inte underrätta den enskilde med vilka uppgifter som finns i den avslutade förundersökningen. När frågor ställts till åklagarna har dessa besvarats med att det rört sig om förundersökningar om grov organiserad brottslighet samt att personerna antingen är dömda för sådana brott alternativt är ”brottsaktiva”. I vissa fall har åklagarna också kompletterat sina beslut med andra uppgifter.
En åklagare har uppgett till nämnden att det är hans ”bestämda uppfattning att det föreligger en presumtion för att en person som sysslar med grov kriminalitet i organiserad form, och som är föremål för pågående utredningar rörande grov brottslighet, inte ska underrättas om hemliga tvångsmedel” – åtminstone när det gäller hemlig övervakning i ärenden där ett åtal aldrig väcktes.
Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden anser dock, i motsats till åklagaren, att ”omständigheten att en enskild förekommer frekvent i misstanke- och belastningsregistret inte i sig medför att det föreligger sekretess för uppgiften att ett hemligt tvångsmedel har använts mot honom eller henne” samt att det saknas lagstöd . Inte heller finns det stöd i lag för en presumtion av det slag som en åklagare gett uttryck för ovan. Huvudregeln är istället, enligt nämnden, att den enskilda ska underrättas.
Pekar på rättssäkerhetsaspekten
Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden konstaterar sammanfattningsvis att åklagarnas underrättelser till nämnden utgör en viktig rättssäkerhetsgaranti och att åklagarna därför måste lämna såväl nödvändiga som korrekta uppgifter i sina underrättelser.
Nämnden konstaterar också att man tidigare uttalat sig om flera av de brister som nu ännu en gång visat sig existera. Trots att vissa delar i hanteringen varit utan anmärkning anser nämnden det nödvändigt att ”erinra om vikten av att det görs en noggrann och individuell prövning av underrättelseskyldigheten”.
