Det finns flertalet brister i den statliga kontrollen av ersättning till offentliga biträden.
Det konstaterar Justitiekanslern som granskat brottmål där, främst, offentliga försvarare yrkat ersättning med mer än 150 000 kronor i första instans.
Justitiekanslern har genomfört en särskild granskning av brottmål där kostnaden för rättshjälp överstigit 150 000 kronor i första instans. Enligt JK var tanken från början att granskningen skulle omfatta offentliga försvarare såväl som målsägandebiträden och särskilda företrädare för barn, men granskningen kom till slut att nästan enbart omfatta ersättning till offentliga försvarare.
Granskningen genomfördes mellan den 3 september – 30 oktober 2020 och riktades in på ”hur de olika kontrollmekanismerna följs”.
Frågor som uppmärksammats har varit domstolens underrättelseskyldighet till Justitiekanslern och hur denna fullgjorts, om domstolen hört åklagaren om ersättningsanspråket, om domstolen angett skäl för sitt ersättningsbeslut samt rapporteringsskyldigheten till Advokatsamfundet. Vad gäller åklagarens yttrande har även undersökts i vilket skede detta har lämnats och hur det utformats.
Åklagarens yttrande påverkar domstolarnas motiveringar
Totalt kom granskningen att omfatta 132 ärenden. I 15 procent, 20 ärenden, av dessa hörde aldrig domstolen åklagaren om försvararens ersättningsanspråk. I 23 fall har åklagaren yttrat sig muntligen vid huvudförhandlingen och ”i den absoluta merparten” av dessa fall har åklagaren då uppgett sig inte ha någon erinran mot anspråket.
I 89 fall har åklagaren yttrat sig skriftligen och då antingen inte haft någon erinran mot anspråket (56 fall), överlämnat frågan till rättens bedömning (2 fall) eller angett skäl (30 fall).
Justitiekanslern konstaterar att det ”blivit tydligt att yttrandet från åklagaren har påverkat hur utförliga domstolens skäl för avgörandet varit”. När åklagaren yttrat sig muntligen vid huvudförhandlingen har domstolen nästan alltid enbart skrivit att ersättningsanspråket varit skäligt, och i vissa fall, inte ens angivit några skäl. När åklagarens yttrande varit skriftligt och innehållit skäl för dennes synpunkter har domstolens motivering – med få undantag – varit mer ingående.
20 procent av besluten motiverades inte
Justitiekanslern kan även konstatera att cirka 20 procent av de granskade ersättningsbesluten inte har motiverats av domstolarna, vilket leder till att JK inte kunnat utläsa att domstolen ”faktiskt gått igenom kostnadsräkningen och bedömt att ersättningen varit skälig med hänsyn till uppdragets art och omfattning”. I vart fall, anser JK, finns det en risk för att det utifrån sett kan uppfattas som att en noggrann prövning inte har sket och den uteblivna motiveringen försvårar också Justitiekanslerns granskningsfunktion.
I cirka 40 procent av fallen har domstolarna motiverat sina ersättningsbeslut på så sätt att det framgår att rätten bedömt anspråket som skäligt och i ungefär lika många av de granskade avgörandena har domstolen motiverat beslutet om ersättning utförligare än så. Granskningen visar att det framförallt är när ersättningsanspråket sätts ned som domstolarna har angett skäl för detta.
”Flera brister i den statliga kontrollen”
Sammanfattningsvis kan JK konstatera att det ”finns flera brister i den statliga kontrollen av ersättningar till rättsliga biträden” och att samtliga möjligheter som står till buds för att belysa ersättningsanspråkens skälighet inte utnyttjas. Bristerna gör det, enligt JK, svårare både för den domstol som ska pröva anspråket och Justitiekanslern som granskande myndighet att bedöma anspråkets skälighet.
Justitiekanslern understryker därför vikten av att ”samtliga aktörer förstår sin roll i systemet och anstränger sig för att fullgöra sina skyldigheter”.
