Antalet identifierade svenska barn som har utsatts för sexövergrepp mångdubblades under 2012 – tack vare detektivarbete och nya rutiner.
Under 2011 identifierade polisen sju svenska barn som hade utsatts för dokumenterade sexövergrepp i barnpornografi. Motsvarande siffra hittills i år är 24 svenska barn – vilket kan jämföras med de 3 000 barn som identifierats runt om i världen totalt sett.
– Sammantaget ägnar barnpornografigruppen i dag ungefär två heltidstjänster åt att identifiera barnpornografioffer. Det är en personell förstärkning som i kombination med att vi verkligen fått in rätt personer på rätt platser har bidragit starkt till den här positiva utvecklingen, säger Björn Sellström vid Rikskriminalpolisens grupp mot sexuella övergrepp mot barn.
Anders Persson är nationell seriebrottssamordnare för just barnpornografibrott och har under drygt ett år arbetat med att länka samman landets barnutredare i ett övergripande nätverk.
– Det är verkligen ett detektivarbete där vi tar hjälp av allt från brevbärare till biologer för att hitta rätt. Vi hade till exempel en bild där man såg svenska vägskyltar i bakgrunden. Den skickades ut i nätverket, där en polis i Skåne kände igen vägkorsningen. Det ledde oss till rätt hus, säger Anders Persson.
Identifieringen av utsatta barn är ett av de problemområden som Sverige och ytterligare 46 länder nyligen förband sig att satsa mer resurser på.
– Den här globala alliansen blir naturligtvis en skjuts framåt för våra frågor. Det är till exempel mycket positivt att USA skrivit under eftersom drygt 40 procent av all känd barnpornografi ligger på servrar i Nordamerika, säger Björn Sellström.
– En annan viktig aspekt är att även politikerna kommer in i det här med hög ambitionsnivå. Det öppnar upp för en viktig diskussion om deras ansvar. Man kan till exempel konstatera att polisen skulle kunna göra mycket mer – om inte lagstiftningen stod i vägen.
För att kunna öka träffsäkerheten i den här typen av identifieringsarbete så är det viktigt att lokala och reginoala brottsutredare runt om i landet får upp ögonen för hur viktigt det är att de skickar in sitt material till Rikskriminalpolisen.
– ”Vi förstörde bilderna för att inte förlänga barnets lidande” är ett vanligt argument. Men de enda som man döljer materialet för då är ju andra poliser. På internet lever de ändå vidare. Via våra databaser kan vi åtminstone undvika att kanadensisk eller australiensk polis lägger dyrbar tid på att leta efter barn som redan har identifierats, säger Anders Persson.
Foto: Hasse Holmberg/Scanpix
