Kor må vara heliga i Indien men äts här och var med god aptit. Dödlig giftinjektion är ett accepterat straff i en jurisdiktion men inte i en annan. Relativismen är påtaglig.
En klassisk fråga är om det går att bedöma om en lag är bra eller dålig rent juridiskt. Finns det en lägsta godtagbara standard? Existerar gränser som inte bör passeras och kan jurister överhuvudtaget lägga sig i vad som regleras?
Svaren är jakande. Frågorna är ingående analyserade och mot en juridisk bakgrund kan en inte uttömmande kravlista skisseras. Relativismen medför att lagar måste vara kulturellt förankrade, d.v.s. förstås och accepteras där de skall verka. I närmiljön innebär detta bl.a. att lagar inte skall
• strida mot mänskliga rättigheter
• strida mot grundlag
• stå i konflikt med andra lagar
• diskriminera p.g.a. kön
• diskriminera p.g.a. religion
Lagar skall därtill uppvisa verkställighetsrationalitet, d.v.s. de skall
• fungera på avsett sätt
I Sverige finns Lag (2001:499) om omskärelse av pojkar (OsL). Innebörden är att de som vill omskära barn får göra det i hälso- och sjukvårdens regi eller hos personer med tillstånd. Syftet är att minska de medicinska komplikationerna. Köksbänkskirurgi utan bedövning med orena knivar bemöts med etablerandet av alternativ under socialstyrelsens tillsyn.
Lagen debatteras. Det finns olika åsikter om ingreppen överhuvudtaget bör genomföras, om de bör accepteras utan reglering eller förbjudas. Etiska motskäl är att ingreppen är irreparabla och ofta utförs på spädbarn som inte kan ge samtycke. Medicinska skäl mot att skära i barn utan vårdbehov är risker för infektioner, blödningar, svårigheter att kissa, förträngningar, stygn svåra att avlägsna, svullnad, vävnadsdöd, nedsatt känsel, blodstockning och öppna sår som behöver reopereras. Andra faror ligger i överdosering eller biverkningar av bedövningsmedel eller narkos, vilket medfört att barn dött (i Sverige senast 1999) eller blivit okontaktbara.
Skälen för att skära i barn är tydliga. Religion, kulturell gemenskap och tradition framhålls. I prop. 2000/01:81 citeras Första Mosebok: ”Omskärelse är tecknet på förbundet med Gud och genom omskärelsen upptas pojken i detta förbund.” Oomtvistliga medicinska fördelar saknas.
Kritik mot OsL har framför allt framförts av läkare och personer som konverterat från religioner som tillämpar omskärelse. Intressant i detta sammanhang är emellertid om lagen kan värderas juridiskt? Belyser en genomgång av en juridisk kravlista de frågor som debatteras?
Hur förhåller sig OsL exempelvis till FNs barnkonvention som fastslår barnets rätt att komma till tals i alla frågor som rör barnet, samt anger att staten har en skyldighet att se till att barnet bereds möjlighet att komma till tals, direkt eller indirekt?
Bör man ta hänsyn till att små barn inte kan uttrycka sin vilja? Spädbarn tenderar att skrika då man skär i dem, men har det någon betydelse att de i dessa fall, p.g.a. bedövning eller nedsövning är betagna möjligheten att uttrycka sin åsikt? Eller bör man jämföra med tandläkarbesök – kortsiktig preventiv smärta är att föredra framför mer omfattande problem längre fram? Kommer barnen till tals indirekt och i så fall hur?
Vidare, hur förhåller sig OsL till RF som anger att ”varje medborgare är skyddad mot tvång att deltaga i … annan meningsyttring eller att tillhöra … trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning”? Är omskärelse en meningsyttring och är inte syftet att konstituera tillhörighet?
Hur stämmer OsL överens med bestämmelserna om misshandel eller vållande till kroppsskada? Är en i allmänhet straffbar handling skyddad om den förekommer i ett religiöst sammanhang? I propositionen anges att straffansvar kan aktualiseras om … ingreppet har skett utan erforderligt samtycke eller utan bedövning, eller om ingreppet inte har skett i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Föreligger samtycke och är omskärelse vetenskapligt motiverat?
Tankeväckande är också frågan hur OsL relaterar till Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor som förbjuder alla slags ingrepp på flickor. I socialstyrelsens broschyr som vänder sig till unga flickor anges att ”det är bara du som bestämmer över din kropp. Det finns olika skäl till att föräldrar låter könsstympa sina flickor. Men varje skäl går att bemöta”. Beträffande OsL anger styrelsen i stället att det är ett etiskt problem att tillåta omskärelse av pojkar utan barnens medgivande och det kan finnas en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas tro och övertygelse, men att ”detta är en värderingsfråga”. Behandlas pojkar och flickor olika?
Hur uppfattas OsL av dem som senare i livet inte vill tillhöra en religion eller vill byta religion? Eftersom omskärelse enligt religiös övertygelse kan vara ”tecknet på förbundet med Gud” kan det för den enskilde bli mycket problematiskt, och bör man beakta att det bland dem som lämnat religionen finns många som omvittnat att de känner sig kränkta? Att vuxna själva bestämmer över sin kropp är klart men bör det inte i dessa fall finnas en nedre åldersgräns så att entydigt samtycket kan ges av den som berörs? Är OsL en inskränkning av religionsfriheten?
Hur fungerar OsL? Socialstyrelsen anger att lagen inte haft avsedd effekt som skydd mot att pojkar kommer till skada i omskärelseverksamheten som helhet. Endast en person som fått tillstånd har bedrivit verksamhet i någon omfattning. Flertalet landsting medverkar inte till omskärelse. Sjukvårdsanställda tar avstånd, flera läkare använder termerna amputation och stympning. Har OsL rimlig kulturell förankring?
***
OsL har kritiserats av medicinska och etiska skäl. Vårdpersonal som inte vill delta i ingreppen behöver inte bara hänvisa till detta. Lagen väcker frågor även från ett juridiskt perspektiv. Överensstämmelsen med mänskliga rättigheter och grundlag är otydlig. Regelsystematik och koppling till andra lagar är oklar. Centrala principer om likabehandling och religionsfrihet utmanas. Verkställighetsrationalitet och bred kulturell acceptans saknas.
Peter Wahlgren är professor vid juridiska institutionen, Stockholms universitet.
