Stockholmsprogrammet är ett strategidokument för EU:s rättsliga och inrikesfrågor. Det ska utgöra ramarna för samarbetet inom polis och tullarbete, straffrättsligt och civilrättsligt samarbete, asyl, migration – och viseringspolitik samt räddningstjänst.
– Programmet är av den karaktär att det, vid ett nationellt genomförande, kan få viktiga konsekvenser för det enskilda landet. Sverige måste därför stå upp för sitt rättsliga system, säger justitieutskottets ordförande Thomas Bodström.
Inom ramarna för det rättsliga samarbetet är målsättningen att uppnå ett ”europeiskt rättsligt området” där samtliga medlemsstaternas rättssystem ska fungera tillsammans på ett konsekvent och effektivt sätt. En av de grundläggande principerna för detta är ömsesidigt erkännande. En dom som har avkunnats i en medlemsstat ska kunna erkännas och verkställas i andra medlemsstater utan hinder.
– Vi har olika poliskulturer och rättstraditioner i EU och tyvärr har vi sett exempel i en del EU-medlemsländer som kan försvåra det här arbetet. Som exempel kan nämnas Litauens parlaments förslag om en lag som förbjuder spridning av information som kan ge en positiv beskrivning av homosexualitet, säger Thomas Bodström.
Magnus Ekengren som är docent och chef för programmet för europeisk säkerhetsforskning på Försvarshögskolan ser en liknande problematik.
– Det är 27 länder med starka rättsprinciper och stora skillnader i traditioner som ska komma överens. Samtidigt råder ett stort tillitsunderskott, säger han.
”Som att trycka på gasen samtidigt som bromsen ligger i”
Ur ett statsvetenskapligt perspektiv menar Magnus Ekenberg att programmet är ett ”moment 22”.
– Nationerna värnar sin suveränitet då traditioner och rättsprinciper skiljer sig avsevärt. Men samtidigt trycker EU på ett allt mer gränsöverskridande samarbete, trots att det nationella motståndet är starkt. Det är som att trycka på gasen samtidigt som bromsen ligger i, säger han.
För att skapa ökat förtroende mellan länderna läggs stor vikt vid gemensamma utbildnignsmål, utvecklade av nätverk samt utvärdering och genomförande av rättsakter.
– Detta kommer att bli avgörande för att råda bot på tillitsunderskottet, säger Magnus Ekengren.
På straffrättsområdet föreslås att principen om ömsesidigt erkännande görs tillämplig på alla typer av rättsliga domar och beslut.
För att göra detta möjligt uppmanas kommissionen att lägga fram ett förslag om ett inrättande av ett övergripande system för bevisinhämtning.
Petter Asp som är Professor i straffrätt vid Stockholms Universitet ser positivt på förslaget, men med vissa förbehåll.
– Att samarbeta med inrikes och rättsliga frågor är inte fel i sig. Problemet är snarare på vilket sätt arbetet bedrivs. Utifrån de institutionella ramar som finns, kompromissade på en högpolitisktnivå, är det svårt att alltid åstadkomma balanserade lösningar, säger han.
Han understryker även att programmet måste ses som ett långsiktigt projekt.
– En allt för snabb utveckling riskerar att skapa ett glapp mellan den rättsliga överbyggnaden och verkligheten. Ett konkret exempel är ett system byggt på ömsesidigt erkännande av domar utan ett verkligt förtroende mellan de olika parterna, säger han.
På civilrättsområdet upprepas ett sedan tidigare uppsatt mål, att avskaffa exekvaturförfarandet och att principen och ömsesidigt erkännande ska utvidgas till att omfatta flera områden. Vidare nämns att arbetet för harmonisering av lagvalsregler bör fortsätta. Exempel på områden där harmonisering av lagvalsregler ska övervägas är bolagsrätt och skilsmässa.
– Återigen är det här mycket intressant ur ett statsvetenskapligt perspektiv. EU trycker på och skapar ett behov av gränsöverskridande samarbeten. Men likväl är det så att medlemsstaterna vill behålla sin suveränitet och sina egna rättstraditioner.
Och i takt med att antalet medlemsländer blir fler blir det allt svårare att genomföra sådana här planer. Det är en paradox, säger Magnus Ekengren.
Därför måste programmet ses som ett misslyckande
Ett eget avsnitt ägnas åt brottsoffers rättigheter. Processuella rättigheter för misstänkta och tilltalade i brottsmål får också ett eget avsnitt. Thomas Bodström är kritisk till förslagen som anges där och anser att Sverige som ordförandeland inte har tagit möjligheten att driva på frågan om grundläggande rättigheter.
– Det här programmet är en av de viktigare frågorna som behandlas under Sveriges ordförandeskap.
– Vad som föreslås är att tillgången till översättning och tolkning i samband med rättsliga förfaranden ska underlättas. Tyvärr når detta förslag inte ens upp till Europakonventionens minimikrav. Därför måste programmet ses som ett misslyckande, säger han.
En annan punkt inom det rättsliga samarbetet är lansering av en juridikportal på internet som bland annat ska innehålla nationella rättsliga förfaranden och information om brottsoffers och misstänktas rättigheter. Ytterligare en punkt inom det rättsliga samarbetet är utvecklandet av en europeisk åklagare.
Den 10 och 11 december antas Stockholmsprogrammet av EU:s stats- och regeringschefer på Europeiska rådets möte.
Programmet är det tredje i sitt slag. Det första programmet antogs i Tammerfors 1999 och Haagprogrammet antogs 2004.
Stockholmsprogrammet kommer att ersätta Haagprogrammet och kommer att gälla för perioden 2010 till och med 2014.
Malin Letser
malin.letser@dagensjuridik.se
