”HD:s praxis saknar logik – ett hån att bevisning från tidigare resningsansökningar är förbrukade”

DEBATT – av William ”Billy” Butt, f d skivbolagsdirektör

Även om Högsta domstolens tillträdande ordförande Stefan Lindskog verkar positiv till förändringar i resningsförfarandet fick en del av hans kommentarer i Veckans Juridik (2015-11- 05) mig att se rött. I synnerhet när han berättade att han och hans kollegor har infört en praxis som enligt min uppfattning saknar all sans och logik.

Enligt denna praxis skall omständigheter som har åberopats i tidigare avslagna resningsansökningar betraktas som ”förbrukade” vid en ny resningsansökan – även om de vara nya vid den förra resningsansökan. Denna praxis stöds inte av någon lag utan enligt Stefan Lindskog själv är den “påhittad” av Högsta Domstolens ledamöter.

Resultatet är att det har blivit svårare för den felaktigt dömde att få resning. Dessutom har denna praxis gjort den så kallade orubblighetsprincipen ännu mer orubblig och därmed gjort livet bekvämare och arbetet lättare för deras Majestäter på Högsta Domstolen.

Detta är ett hån mot många av de felaktigt dömda som nekas resning i Sverige idag.

I Veckans Juridik togs mitt fall upp – att jag har ansökt om resning tio gånger sedan mitten av nittiotalet och fått avslag varje gång trots att berget av nya omständigheterna har växt och växt vid varje ansökan. Ändå har jag fått avslag.

Detta har skett utan stöd i rättegångsbalken och det verkar som om Högsta Domstolens ledamöter har gått emot den doktrin som under många år har fungerat som vägledning i resningsfall – nämligen Bertil Bengtssons ”Resning i brottmål vid synnerliga skäl” (Process och exekution, i Vänbok till Robert Boman, 1990 s. 1 ff.).

Enligt Bertil Bengtsson kan en dom som ter sig som svag resas på synnerliga skäl så länge de nya omständigheterna bryter domens svagaste länk (principen bygger alltså på tesen om att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk). Bengtsson menar också att ju fler nya omständigheter som framkommit i tidigare resningsansökningar desto mindre nya omständigheter skall behöva krävas för att uppfylla det så kallade nyhetskravet (det vill säga minimikravet för att en ny resningsansökan skall upptas till prövning).

Genom att gå emot Bertil Bengtssons doktrin och genom att höja ribban för nyhetskravet, målar Högsta Domstolen ofta in sig i en återvändsgränd eftersom varje avslag resulterar i en förhöjning av ribban för nyhetskravet i den nästkommande ansökan.

Samtidigt har det visat sig att när det blir aktuellt att bevilja resning visar det sig ofta att bifallet har grundat sig just på material som har funnits redan i en tidigare ansökan… Att detta skedde i flera resningsfall bekräftades ibland annat JK:s Rapport ”Felaktigt Dömda” (2006).

I mitt deltagande i debatten om rättssäkerheten i Sverige brukar jag undvika att ta upp mitt eget fall. Men nu – eftersom mitt 22 år gamla fall togs upp i Veckans Juridik – gör jag ett undantag.

Jag ställer mig därför följande fråga:  Om jag, i nio resningsansökningar, har åberopat en lång rad nya omständigheter som vid varje ansökan har försvagat domen mer och mer – så att den redan tvivelaktiga domen ter sig som ännu mer tvivelaktig – borde jag inte då vid den tionde resningsansökan ha beviljats resning?

Jo, menade de två justitieråd som var skiljaktiga till fördel för resning redan i min åttonde ansökan (HD mål nr: 4323-00). Därutöver, en av Stefan Lindskogs kollegor Göran Lambertz som i sin skiljeaktiga mening i min tionde ansökan (HD mål nr: 2575-09), menade att resningskraven var uppfyllda i och med alla åberopade nya omständigheter i tidigare resningsansökningar, men att resning inte kunde beviljas på grund av regelverket – det vill säga Högsta Domstolens praxis enligt vilken allt som åberopades i de tidigare nio ansökningarna ansågs ”förbrukade”.

Man behöver knappast heta Albert Einstein för att konstatera vilket idiotiskt resonemang detta är! Jag behöver knappast heller beskriva hur det kändes när justitierådet Lambertz, efter att ha avslagit min resningsansökan på grund av detta, gick ut i media och basunerade ut budskapet att ”Billy Butt kan vara oskyldigt dömd och bör få sin sak omprövad”.

Det enda logiska i sådana här situationer vore att – så länge de nya omständigheterna har åberopats efter den ursprungliga domen och så länge de inte var kända vid den ursprungliga processen – kunna kräva att nya omständigheter ska vägas in oavsett när de kommit fram.

De nya omständigheter som åberopas i en ny resningsansökan borde alltså samlas ihop med alla omständigheter som har åberopats i tidigare ansökningar i en samlad bedömning. På så sätt kan Högsta domstolen bäst avgöra om utgången i det ursprungliga målet sannolikt skulle ha blivit en annan om samtliga nya omständigheter hade kunna presenteras då.

Stefan Lindskog sa i programmet att Högsta domstolens ledamöter ”inte är de bästa bedömare av resningsärenden” i brottmål. Även detta förtjänar en kommentar – eftersom jag håller med honom.

Jag har sedan början på nittiotalet haft mycket kontakt med Högsta Domstolen i samband med mina resningsansökningar. Vid varje avslag har jag begärt svar på varför de har avslagit mina ansökningar.

Under denna tid har jag kunnat konstatera att många av de justitieråd som deltar i besluten saknar erfarenhet och kunskap i straffrätt.  En del av dem kommer från Regeringskansliet och många har sin expertis inom processrätt och andra områden som ligger långt från straffrätten. Kort sagt så saknar många av Högsta domstolens ledamöter erfarenheter i brottmål.

I programmet säger Stefan Lindskog att han välkomnar förändringar i hur resningsfrågor hanteras i Sveriges. Han suckar över att resningsärenden tar mycket av Högsta Domstolens tid och resurser och han går så långt som att säga att ”resningsärende hör inte hemma i Högsta Domstolen”. Även här har han rätt!

Till sist: En domares uppgift är att döma enligt lagen och enligt sunt förnuft. Man kan undra vart det sunda förnuftet har tagit vägen i detta? Kanske Stefan Lindskog eller någon av hans kollegor kan ge oss ett svar på den frågan?