Mannen vände sig till Södertörns tingsrätt och överklagade parkeringsanmärkningen – eller ”p-boten” som det kallas i vardagligt tal.
Mannen uppgav i sitt överklagande att han inte hade haft någon avsikt att parkera utan att han endast stannat bilen och följt sin 92-åriga svägerska till ytterdörren. Eftersom det rått vinterväglag med oplogade snöhögar och handlat om ett hus utan hiss så hade det dock tagit längre tid än det hade gjort för en ”vanlig” person att förflytta sig.
Av överklagandet framgår:
”Kvinnan lider av kraftigt nedsatt syn och svårigheter med balansen samt att gå. Hon behövde därför hjälp att ta sig från bilen till lägenheten. Gångvägen från gatan till porten var isig och dåligt snöröjd.”
Enligt parkeringsanmärkningen hade bilen varit uppställd på platsen i åtta minuter – alltså tre minuter längre än vad praxis medger.
Polismyndigheten i Stockholm vägrade dock att undanröja betalningsansvaret.
Tingsrätten konstaterade att parkering för transport av sjuka eller rörelsehindrade enligt trafikförordningen kan accepteras även när parkeringsförbud gäller. En viss väntetid vid på- eller avlastning kan också accepteras när det finns assistansbehov som kan vara påkallat av den resandes ålder eller medicinska status.
Tingsrätten ansåg därför att det fick anses ha varit fråga om avlastning – och alltså inte parkering – och betalningsansvaret för ”p-boten” undanröjdes.
Polismyndigheten överklagade till Svea hovrätt som upphävde tingsrättens avgörande.
Hovrätten ansåg inte att begreppet ”på- eller avstigning” – som inte definierats i lagstiftningen – kunde anses omfatta ledsagning från bilen och två trappor upp till en lägenhet och det hade därför handlat om en regelrätt parkering.
Undantagsregeln för transport av sjuka eller rörelsehindrade ansågs heller inte tillämplig eftersom 92-åringens rörelsesvårigheter inte var tillfälliga och resan borde ha kunnat planeras i förväg.
Hovrätten skrev:
”Att bestämmelsen främst är avsedd att tillämpas vid tillfälliga behov framgår av de ovan redovisade förarbetena. Kvinnans rörelsesvårigheter har inte varit av tillfällig karaktär och det har varit fråga om parkering efter en resa från en begravning, för vilken resa det i förväg funnits förutsättningar att planera. Mot denna bakgrund och då undantagsbestämmelsen ska tillämpas restriktivt finner hovrätten att omständigheterna inte har varit sådana att undantaget är tillämpligt.”
Bilägaren överklagade till Högsta domstolen som meddelade prövningstillstånd och nu har kommit med sitt slutliga avgörande.
HD går nu emot hovrätten och undanröjer betalningsansvaret. HD anser i och för sig inte att den situation som mannen beskrivit kan anses som på- eller avstigning utan att det i själva verket har varit fråga om en parkering i lagens mening.
Högsta domstolen skriver dock:
”Transporten i det aktuella fallet avsåg en 92-årig kvinna med kraftigt nedsatt syn och svårigheter med balansen. Hon var rörelsehindrad på ett sådant sätt att undantaget från parkeringsförbudet för transport av sjuka och rörelsehindrade var tillämpligt. Omständigheterna får anses ha krävt att parkering skedde på angivet sätt, och såvitt har framkommit iakttogs särskild försiktighet (11 kap. 9 § andra stycket trafikförordningen).”
Foto: Pontus Lundahl/TT
