Under 2010 blev en polisman, under falsk identitet, vän med en misstänkt mördare för att utreda ett mord som mannen under flera år varit misstänkt för.
För att få mannen att avslöja var kroppen fanns användes bland annat löften om ekonomisk kompensation samt hot om att en kriminell liga var efter honom. Efter att ytterligare poliser kontaktat mannen och utgett sig för att vara från den kriminella ligan erkände mannen mordet på kvinnan och avslöjade var han hade gömt kroppen.
I tingsrätten ändrade mannen dock sin historia och uppgav att två andra personer dödat kvinnan och att han själv endast hållit utkik då de begravt henne. Den tilltalade ville dock inte avslöja vilka de två männen var.
Tingsrätten ansåg med hänvisning till tidigare hovrättspraxis att bevisningen som framkommit efter provokation kunde användas i rättegången. Vidare ansåg rätten att den tilltalades förklaring att två andra män dödat kvinnan inte kunde anses som trovärdig.
Mannen dömdes med hänsyn till detta för mord till tio års fängelse samt ålades att betala skadestånd till kvinnans son om 75 000 kronor.
Hovrätten anser att den tilltalades rätt till en rättvis rättegång till följd av den polisprovokation han blivit utsatt för i och för sig blivit kränkt, men inte oåterkalleligen undergrävd.
Hovrätten anser vidare att de muntliga uppgifter den tilltalade lämnat till polisen som arbetade under falsk identitet överhuvudtaget inte kan läggas till grund för den fällande domen. Den samlade utredningen bedöms dock som så pass stark att det kan anses visat att mannen dödat kvinnan.
Provokationen utesluter enligt hovrätten följaktligen inte straffbarhet, men bör enligt rättens mening beaktas genom en proportionerlig lindring av påföljden.
Hovrätten ändrar därför tingsrättens domslut och sätter ned påföljden till sju års fängelse med hänsyn till den provokation som mannen blivit utsatt för. I övrigt står tingsrättens domslut fast.
