Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Bevisbördan när staten ska avstå från arv kan inte sättas så högt att det drabbar enskilda”

Debatt
Publicerad: 2015-01-30 07:14

DEBATT – av advokat Percy Bratt

 

Varje år avlider cirka 1 800 personer utan annan arvinge än Allmänna arvsfonden. Av dessa är det cirka 600 som inte har efterlämnat något testamente, vilket får till följd att arvsfonden tar arvet. Dock finns det regler i lagen (1994:243) om allmänna arvsfonden som anger under vilka omständigheter som det allmänna kan och ska avstå från arv.

Enligt 24 § i denna lag får arv eller försäkringsbelopp som har tillfallit Allmänna arvsfonden helt eller delvis avstås till någon annan, om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omständigheter kan anses stämma överens  med arvlåtarens yttersta vilja. Sådant avstående kan enligt bestämmelsen även ske till arvlåtarens släkting eller annan person som har stått arvlåtaren nära, om det kan anses skäligt.

Varje år ansöker närmare hundra personer om arvsavståen­de. Många av dem åberopar att det ändå var arvlåtarens yttersta vilja att de skulle få del av arvet. Detta trots att någon testamente inte skrivits.

En del av dem som ansöker om arvs­avstående åberopar i stället att de stått den avlidne nära och varit behjälplig på olika sätt. Avståendeärendena prövas av Kammarkollegiet när det gäller arv på högst två miljoner kronor. och annars av regeringen.

Regeringen och Kammarkollegiet har hittills upprätthållit en restriktiv  praxis när man prövat frågan om vad som ska anses ha varit den avlidnes sista vilja. I allmänhet krävs det ett eller flera klara uttalanden om viljan och dessa uttalanden ska ha gjorts tämligen nära i tiden före dödsfallet. Dessutom måste uttalandena ha gjorts till någon eller några trovärdiga personer som själva inte har intresse i saken. Detta har fått till följd att det är ganska sällan som man funnit att arvsfonden bör avstå från arv på grund av att arvlåtarens yttersta vilja kunnat klarläggas i tillräcklig grad.

Med hänsyn till att lagstiftaren anvisar testamentet som den form som en person förväntas ange sin yttersta vilja, kan den stränga praxis som upprätthålls förefalla välmotiverad. Dock vet vi från det praktiska rättslivet att det uppkommer många situationer där personer inte orkar med att skriva testamente eller att sådana helt enkelt har kommit bort.

Varje år förekommer det fall hos Kammarkollegiet där äldre personer har varit på besök hos advokat eller bank för att upprätta sitt testamente. Trots att de fått en utskriven testamentshandling med sig hem har sedan handlingen aldrig undertecknats och än mindre bevittnats. Då uppkommer frågan om arvlåtaren kan ha ångrat sig trots att personen berättat för professionella rådgivare om sin vilja. I allmänhet avstår staten då inte från arv men kan göra det om det finns en undertecknad testaments­handling utan bevittning.

Vilken utredning som sökanden ska behöva prestera om arvlåtarens vilja och frågan om  bevisbördans placering  har stor praktisk och principiell betydelse. I praktiken är de avgörande för i vilken utsträckning som staten ska avstå från arv.

Allmänna arvsfon­den erhåller varje år 400 – 600 miljoner kronor. Det som staten avstår från varje år är bara några få miljoner.

Om man har uppfattningen att Allmänna arvsfonden är en residual för de fall där det inte alls med rimlig utredning går att utröna arvlåtarens vilja, framstår nuvarande praxis som påfallande restriktiv. Enskildas intressen, såväl arvlåtarens som arvpretendentens, står här mot det mera allmänna intresse som fonden får anses företräda.

Den bevisrättsliga utgångspunkten är att den som gör gällande att förutsättningar för avstående enligt 24 § lagen om allmänna arvsfonden föreligger, har en primär bevisbörda för detta.

Det är får dock anses vara fråga om ett  sänkt beviskrav. Enligt bestämmelsens ordalydelse avser prövningen vad som utifrån arvlåtarens uttalanden och omständigheterna i övrigt kan anses stämma överens med arvlåtarens yttersta vilja. I förarbetena talas om att arvlåtarens vilja ska vara på ett ”tillfredsställande” sätt klarlagd.

Om ovan berörda stränga beviskrav upprätthålls kommer en hel del fall leda till att arvlåtarens vilja inte kommer att uppfyllas och personer som arvlåtaren med stor sannolikhet velat gynna erhåller inte något. Även om de sammantagna omständigheterna entydigt visar att arvlåtaren definitivt inte ville att något skulle få gå till fonden har det då inte någon betydelse. Det enda som då tillmäts relevans är i praktiken klara uttalanden strax före dödsfallet till trovärdiga personer som inte själva har intresse i saken.

Regeringen har för närvarande ett intressant och mångfasetterat ärende på sitt bord. Det rör sig om betydande värden efter en äldre kvinna som avled för fyra år sedan och endast efterlämnade en styvson. De stod varandra mycket nära och styvsonen hade förväntat sig att han skulle ärva henne genom testamente.

Kvinnan upprättade ett testamente till hans förmån sju år före dödsfallet. Genom förhör med testamentsvittnen är det utrett att testamente upprättades. Därefter inträffade inte något som skulle kunna utvisa att arvlåtaren ändrat sin vilja. Det är dessutom visat att kvinnan upprepade gånger till flera personer i sin omgivning gjorde uttalanden av den innebörden att arvet skulle tillfalla styvsonen.

Hon levde i flera ostädade och belamrade lägenheter i centrala Stockholm. Lägenheten tömdes hastigt av den gode man som förordades av Kammarkollegiet. Personalen från en städfirma tömde lägenheterna på några dagar och närmare 40 ton skräp kördes bort i sopbilar. Det finns en väl grundad misstanke att testamentet, som troligen förvarades i en värdemapp, av misstag städats bort.

Trots att det är känt att arvlåtarens vilja kommit till uttryck genom testamentet, och att det inte finns något som talar för att hon ändrat sin vilja, har Kammarkollegiet i två yttranden till regeringen avstyrkt ett arvsavstående. Dåvarande chefen för berörd enhet inom Kammarkollegiet har för sin del i yttrande till regeringen menat att det föreligger omständigheter som i tillräcklig grad talar för ett avstånden.

Sökanden i ärendet har också åberopat ett intressant sakkunnigutlåtande av förutvarande gene­raldirektören för Kammarkollegiet – jur. dr. Anders Eriksson. Denne har i sitt utlå­tande funnit att bevisregelns tillämpning bör vara sådan att där sökanden presterat bevisning som gör sannolikt i sig och klart mer sannolikt än andra förklaringar att det varit arvlåtarens yttersta vilja att avstående skulle ske, så ska bevisbördan flyttas över på den som företräder Allmänna arvsfonden.

För att avstående inte ska ske i ett sådant läge ska alltså med en sådan bevisregel den som företräder Allmänna arvsfonden lägga fram bevisning som visar att den av sökande påstådda yttersta viljan inte finns. Detta synsätt avviker från regeringens och Kammarkollegiets hittillsvarande praxis.

Om man beaktar svårigheterna för en sökande att påvisa att en arvlåtare inte ändrat uppfattning framstår det i hög grad befogat att placera bevis­bördan på myndigheten i ett sådant läge. Det är ju allmänt så att det är svårare att visa ett rättsfakta inte föreligger än att ett sådant föreligger.

Vid en genomgång av regeringens och Kammarkollegiets hittillsvarande praxis framgår att frågan om bevisbördans placering hittills inte varit föremål för någon uppmärksamhet, vilket förvånar mig. Det är därför välkommet att Anders Eriksson uppmärksammar regeringen på problemet och att han anvisar en principiellt tillfredsställande syn på bevisfrågorna.

I sammanhanget bör också övervägas vilken betydelse ett generellt egendomsskydd bör tillmätas när det gäller kvarlåtenskap. Respekten för arvlåtarens yttersta vilja är i sig ett av rättsordningen starkt skyddat intresse .Den som har legitima förväntningar på ett arv med hänsyn till den rättsliga regleringen och omständigheter som avser arvlåtarens yttersta vilja, omfattas därtill av äganderättsskyddet enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen (EKMR).

Enligt Europadomstolens praxis ska ett adekvat rättighetsskydd nås ges genom såväl det nationella regelsystemets utformning som genom dess tolkning och tillämpning.

Det får mot denna bakgrund anses föreligga ett starkt rättsligt skyddat intresse att noga beakta den avlidnes vilja vid utformningen av de bevisregler som ska gälla vid tillämpningen av 24 § lagen om allmänna arvsfonden. Tillämparen har att göra en proportionalitetsavvägning som ger en rimlig balans mellan dessa enskilda intressen och det motstående fiskala intresset.

Om principerna för bevisbörda och beviskrav utformas så att i praktiken orealistiskt höga krav ställs på den enskildes utredning, uppnås inte ett godtagbart skydd för vare sig arvlåtarens eller sökandens intressen. Det finns sammanfattningsvis starka skäl att inta samma ståndpunkt som anges i utlåtandet.

 

Anders Erikssons utlåtande kan läsas i sin helhet här.

 

 

 


Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: