”Debatt om lagen kräver kunskap – så tolkas bestämmelsen om hets mot folkgrupp”

DEBATT/KOMMENTAR – av Johan Nordqvist, Juridikfrontens verkställande utskott, Robin Enander, presstalesman för Juridikfronten och Benjamin O J Boman, jur.kand.

I debatten om Nordiska motståndsrörelsens (NMR) kommande demonstration i Göteborg den 30 september och den icke tillståndsgivna demonstration organisationen genomförde i söndags, verkar många glömma att utgångspunkten vid en straffrättslig bedömning måste vara gällande rätt.

Inget straff kan utdömas utan tillräckligt lagstöd (legalitetsprincipen). Man kan inte tolka ett straffbud extensivt för att man tycker att lagen borde vara formulerad annorlunda, till exempel för att Sverige ska uppfylla sina internationella förpliktelser.

När man diskuterar juridik måste man skilja på hur rätten ser ut (de lege lata) och hur rätten bör se ut (de lege ferenda).

I denna artikel har vi för avsikt att diskutera gällande rätt avseende främst brottet hets mot folkgrupp. Det har förekommit kritik mot hur polisen hanterar ordningsstörningar och aggressivitet från NMR, någonting vi inte kommer att diskutera här. En stor del av debatten har dock kommit att handla om just hets mot folkgrupp.

Detta beror till stor del på den förvirring som uppstått efter Göteborgspolisens informationsblad där det gjordes gällande att taktfast marsch i raka led kunde konstituera hets mot folkgrupp, samt efter polisens märkliga uttalande i Dagens Nyheter om att hets mot folkgrupp är aktuellt först när en nazistisk demonstration ser ut som ”partidagarna i Nürnberg” och att nazisterna i söndags inte ”marscherade med tillräckligt raka led” för att hets mot folkgrupp skulle vara för handen.

Vi finner det därför nödvändigt att upplysa om hur lagen faktiskt ser ut och kan tillämpas. Utifrån detta kan var och en bilda sig en uppfattning om lagen borde ändras eller om ny lagstiftning borde tillkomma.

Vid en bedömning enligt gällande rätt måste man utgå ifrån att svensk rätt inte medger några organisationsförbud i dagsläget. Det finns dock en möjlighet för riksdagen att införa ett sådant med stöd av 2 kap 24 § 2 st. regeringsformen.

Men för närvarande är det inte förbjudet att vara medlem i NMR och det är inte heller förbjudet att vara nazist.

Det är förbjudet att bilda, delta i eller på annat sätt understödja en sammanslutning som ”lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten” (18 kap. 4 § brottsbalken).

Detta saknar dock (omedelbar) relevans för frågan huruvida NMR får demonstrera som de vill den 30 september.

Tidigare föreskrev lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer bötesstraff för bärande av ”uniform eller liknande klädedräkt, som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning”.

Efter att domstolar funnit att lagen uppenbart stred mot grundlagens bestämmelser om yttrandefrihet (se bl.a. RH 1997:47) upphävdes lagen så småningom år 2002. Det finns alltså inte någon reglering enligt vilken politiska uniformer är förbjudna.

Diskussionen om NMR:s demonstrationer har främst handlat om bestämmelsen om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § brottsbalken). Brottet består i att någon ”i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”.

Ett ”meddelande” kan exempelvis vara en gest eller en bild. Missaktningen – till exempel att framställa en grupp som brottsbenägen, parasitär, mindervärdig eller sexuellt omoralisk – kan vara indirekt. Det krävs inte att den uttryckligen riktar sig mot en bestämd viss folkgrupp, utan även hyllande uttalanden av typen ”endast vita människor är civiliserade och kan bygga samhällen” kan anses missaktande. Även heterogena grupper som invandrare är därmed skyddade mot hot och missaktning.

I och med att även andra uttalanden än ren hatpropaganda kan betraktas som missaktande, och andra grupper än folkgrupper skyddas, är beteckningen ”hets mot folkgrupp” något oegentlig.

Vissa symboler och gester har ansetts så laddade att de betraktats som missaktande uttalanden. Utvecklingen åt detta håll i rättspraxis förefaller ha börjat omkring år 1996.

En numera ökänd provokatör bar i december 1995 hakkors, ”Heil Hitler”, SS Totenkopf-symbolen, med mera, som märken på sin så kallade bomberjacka. Hovrätten ansåg att dessa ”väl kända symboler för nazismen” uttryckte hot mot och missaktning för ”människor tillhörande andra folkgrupper” (se Hovrätten för Övre Norrlands dom 1997-01-28 i mål nr B 118/96, med tingsrättsdom 1996-03-07).

Uppsala tingsrätt fann vid samma tid att den knutna vita handen, den tyska riksörnen, triskelon (det s.k. trebenta hakkorset) m.m. var ägnade att uttrycka förakt för främst icke-nordiska invandrare (se dom 1996-03-08 i mål nr B 516-96, dom nr DB 302).

Frågan om symboler kunde utgöra hets mot folkgrupp togs i oktober 1996 upp i Högsta domstolen. En ung man, som senare fick framträdande positioner i extremnationalistiska organisationer, hade burit märken med solkors, kugghjul och sädesax, en örn med lagerkrans, livets träd och odalruna,

Högsta domstolen fann att en indirekt åsiktsyttring kan vara bärande av emblem eller uppträdande i viss klädsel.

Örnmärket gav en tydlig koppling till Tredje riket, och de övriga märkena kunde ”förknippas med symboler använda av nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 1940-talen”.

Vissa symboler som användes under denna tid ”får idag anses vara starkt förknippade inte endast med de nämnda rörelserna i och för sig utan i hög grad också med ideerna om rasöverlägsenhet och rashat som ledde till förföljelse och utrotning särskilt av människor av judisk härkomst och som är intimt förbundna med dessa rörelsers ideologi”, angav HD, som exemplifierade med hakkorset och örnmärket.

De övriga symbolerna mannen bar ”är närmast ägnade att förstärka det budskap som örnmärket sålunda får anses förmedla”.

HD tillade att bärande av märken som ”inte ensamma kan anses sprida ett meddelande av angivet slag kan innebära en sådan spridning när de bärs tillsammans med t ex klädsel av viss färg och visst snitt”.

HD fann att mannen uttryckt ”missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska” och dömde honom därför för hets mot folkgrupp (se NJA 1996 s. 577).

I augusti 1996 höll nynazister en demonstration i Trollhättan till minne av den prominente tyske nazisten Rudolf Hess. Nynazisterna bar enhetlig uniformsklädsel, med hakkors och dödskallemärken på sina mössor. De ropade ”sieg heil” och gjorde så kallad romersk hälsning.

”Sett i sin helhet måste deras agerande anses ge en tydlig koppling till nazismen och till de med nazismen intimt förbundna idéerna om rashat och förakt för vissa mer eller mindre bestämda folkgrupper” fann Hovrätten för Västra Sverige. Att demonstrationen hade tillstånd gav varken skäl till straffrihet eller mildrande bedömning (se RH 1997:53).

En man som på valborgsmässoaftonskvällen 1997 bar en röd armbindel med en varghake i Helsingborg tillsammans med bomberjacka och i övrigt svarta kläder, ansågs ha uttryckt missaktning (se RH 1998:77).

I början av 1998 hölls en nynazistisk spelning i Brottby, där hundratals personer greps för bland annat hets mot folkgrupp. Två medlemmar i bandet som spelade – ett amerikanskt skinheadband – dömdes för att ha gjort Hitlerhälsningar och ropat ”sieg heil”.

Svea hovrätt fann att Hitlerhälsningen idag entydigt associeras med nazismen och att bandmedlemmarna genom sina utrop och åtbörder ”satt den egna, vita, rasen framför andra raser och således uttryckt missaktning för grupper av personer med anspelning på ras eller hudfärg”.

Att polisen trots sin närvaro inte ingrep tidigare kunde inte frita bandmedlemmarna från ansvar (se Svea hovrätts dom 1998-02-17 i mål nr B 239-98).

Sedan 1990-talet har praxis i underrätterna stadgats, och det står idag klart att man i regel döms för hets mot folkgrupp om man utan reservationer hyllar Adolf Hitler eller nationalsocialismen, om man skriker ”sieg heil” eller ”heil Hitler”, om man bär hakkors och om man gör så kallad Hitlerhälsning.

I ett mål från år 2014 uttalade hovrätten att det i sammanhanget ”inte funnits utrymme för att i ironiskt eller satiriskt syfte sprida ett budskap som objektivt sett innebär och för flertalet mottagare också måste ha framstått som en sympatiyttring för nazistiska värderingar” (se Hovrätten för Västra Sveriges dom 2014-01-23 i mål nr B 4709-13).

Även andra symboler, som en streckgubbe som kastar en davidsstjärna i en papperskorg, och en Ku Klux Klan-munderad person med en hängsnara, har ansetts missaktande (se bl.a. Gävle tingsrätts dom 2015-06-18 i mål nr B 1629-14 och Göteborgs tingsrätts dom 2015-05-22 i mål nr B 3829-14).

År 2001 fann regeringen att det på grund av praxis om hets mot folkgrupp inte fanns ”något behov av ett specifikt förbud mot att bära rasistiska symboler och liknande” (prop. 2001/02:59, s. 19).

Uttalanden ska enligt Högsta domstolen ”prövas utifrån det innehåll som de omedelbart förmedlar snarare än utifrån en textkritisk granskning av de exakta ordalagen”, det vill säga utifrån hur de som ser eller hör uttalandet måste uppfatta det (se NJA 2005 s. 805).

Justitiekanslern Regner bedömde i början av 1998 en skolkatalog där tre elever höll upp triskelonsymbolen. Han konstaterade att triskelonen påminner om det fyrgrenade hakkorset, men angav att ”[s]ymbolen på bilden kan emellertid hos en bredade allmänhet knappast ensam anses ge uttryck för missaktning för en bestämd grupp av personer på sätt som omfattas av brottet hets mot folkgrupp” (se JK:s beslut 1998-02-25, dnr 182-98-30).

Justitiekanslern Lambertz ansåg att publicering på en nynazistisk webbplats av fotografier som visade bland annat fanor med så kallade tyrrunor (som NMR använder) inte var straffbar (se JK:s beslut 2007-10-11, dnr 6166-07-31).

När en man burit en hammare och skära i svart mot vit bakgrund på en röd armbindel (det vill säga samma layout som de nazistiska armbindlarna under 1930- och 1940-talen) ansåg Justitiekanslern inte att armbindeln var straffbar (se JK:s beslut 2013-02-15, dnr 1218-13-30).

Mot bakgrund av praxis kan vi konstatera att det kan utgöra hets mot folkgrupp att bära symboler som allmänt förknippas med tysk nazism och allmänt med rashat och förakt mot utpekade skyddade grupper. En person som bär nazisymboler – även mindre kända sådana – tillsammans med sådan uniform som tveklöst för tankarna till Tredje riket eller till nynazism, kan anses uttrycka missaktning för icke-nordiska folkgrupper.

Däremot bär det för långt att, som polisen i Göteborg, påstå att det skulle vara straffbart i sig att uppträda i uniformerad klädsel som skulle kunna kopplas till nationalsocialistiska demonstrationer, att utöva uniformt uppträdande såsom taktfast marsch med fanor och sköldar, eller använda symboler ”som kan uppfattas som ersättningssymboler för t.ex. hakkors eller andra nationalsocialistiska symboler”.

Vad som skulle vara (eller skulle kunna ”uppfattas som”) en ”ersättningssymbol” är oklart, och det vore inte rättssäkert om någon skulle kunna dömas för att ha använt en symbol som av andra kan uppfattas som en ersättning för en annan symbol. Symboliken, klädseln, åtbörderna etc. måste sammantaget tveklöst ge upphov till sådana associationer till nazistisk rashats- och folkmordspolitik, för att vara straffbara.

Om åskådarna behöver forska om symbolen i fråga för att dess koppling till Tredje riket ska framgå, kan den knappast vara straffbar i och för sig.

Det är inte tillräckligt att det framgår under en demonstration att NMR är just NMR; en sådan rättstillämpning av bestämmelsen om hets mot folkgrupp hade ju i praktiken varit ett organisations- och uniformsförbud.

Vi som skriver denna artikel har sett till att domstolarna bedömt nära 100 uttalanden och ansett att de varit straffbara; de flesta av dessa uttalanden har ansetts utgöra hets mot folkgrupp.

Vi försvarar på intet sätt NMR. Att tillämpa bestämmelsen om hets mot folkgrupp på ett sätt som inte är rättssäkert och som saknar tillräckligt stöd i praxis och i lagens förarbeten, kan skada allmänhetens förtroende för lagstiftningen och rättstillämpningen.

Nazisternas uppfattning, att de utsätts för godtycklig maktutövning och åsiktsförtryck, bör inte ges stöd genom obetänksamma polisiära åtgärder eller oförsiktiga debattinlägg.

Den som vill se ett förbud mot bruk av vissa symboler eller ett förbud mot nazistiska organisationer bör diskutera denna fråga och driva den politiskt, istället för att hävda att allt nazister gör redan är straffbart.