Rättegång först efter sommaren. Så löd det dystra beskedet från Solna tingsrätt nyligen.
Det har då gått tre år från den ödesdigra lördag då den kvinnliga narkosläkaren åkte till jobbet på Astrid Lindgrens barnsjukhus på sin lediga dag. För att hjälpa till när ett litet spädbarns korta liv skulle avslutas. Eftersom barnet hade allvarliga hjärnskador hade sjukhuset i samråd med föräldrarna bestämt att respiratorn skulle stängas av.
Detta var den 20 september 2008.
Barnets dödskamp blev långdragen och besvärlig. Det tog närmare bestämt fem timmar av plågsamma kramper i den lilla kroppen. Den lilla flickans pappa, men också mamman och andra anhöriga i rummet, tog mycket illa vid sig under den långdragna dödskampen.
”Tidpunkten för döden är angiven till kl 22.02”, enligt handlingarna.
På föräldrarnas begäran obduceras barnkroppen. Rättsläkaren säger sig hitta extremt höga halter av tiopental i barnkroppen. Så höga halter att åklagaren, som då heter Elisabeth Brandt, bestämmer sig för att gripa den inblandade narkosläkaren och dra igång en rättslig cirkus av då ännu oanade mått.
I mars 2009, grips läkaren under uppseendeväckande former på sin arbetsplats inför bestörta kolleger. Hon häktas, på sannolika skäl misstänkt för dråp.
Sensationen är total och skickar chockvågor genom medierna.
Inom läkarkåren kokar det. Jurister i allmänhet, och vissa åklagare i synnerhet, står inte högt i kurs. Läkarna menar att ett rättsövergrepp håller på att begås, då narkosläkaren bara gjort det man brukar för att lindra plågor för patienter i livets slutskede. Det är rutin att sätta in lindrande mediciner, även om man riskerar patientens liv. Det är viktigt att komma ihåg att respiratorn var avstängd och att det bara var en tidsfråga innan döden ändå skulle inträda.
En osäkerhet sprider sig nu i kåren. Får man smärtlindra om det kan leda till att patienten kan avlida tidigare än annars? Blir man åtalad för dråp om patienten avlider av medicinerna?
Utsatt för en storm av kritik – inte bara från läkarhåll – lovar åklagare Brandt att frågan har högsta prioritet och ska behandlas skyndsamt. Åtal ska vara väckt senast den 13 mars klockan 11.00.
År 2009. För två år sedan.
Det var då. Nu är det 2011 och vi har fortfarande en narkosläkare som är misstänkt för ett av våra grövsta brott, och som inte kan arbeta. En läkare som av kolleger beskrivs som duktig och plikttrogen och som någonstans vandrar omkring i ett existentiellt vakuum av mörka grubblerier.
Hon tänker säkert på den där ödesdigra lördagen i september 2008. Den dag då hennes liv tog en vändning hon förmodligen aldrig kunnat förutse. Och ännu inte sett slutet på. Hon har naturligtvis haft gott om tid att fundera över hur vårt rättväsende fungerar. Om tre år verkligen är en rimlig handläggningstid innan det blir rättgång.
Ty rättssäkerhet, rättstrygghet och engagemang för rättvisa måste också praktiseras av systemet. Det räcker inte med vackra ord. Man måste visa i handling att man menar allvar med skyndsam handläggning. Folks förtroende hänger på det.
När beskedet kom, att det troligen inte kan bli huvudförhandling förrän i höst, så kommenterar några läkare på Läkartidningens hemsida t ex så här:
”Det blir alltså minst 2,5 år med misstankar och åtal innan rättegång. Finns det lagar som reglerar detta i Sverige eller kan man som i diktaturer hålla folk under åtal i 2,5 eller 10 år utan rättegång. Intressant juridisk möjlighet för makt som vill Dig illa.”
Eller:
”Om nu åklagare vidhåller rättegång så borde detta ombesörjas omgående. Rättsväsendet har misshandlat en erfaren kollega som riskerar att offras på prestigens altare”.
Eller:
”Förutom att detta tar obegripligt (smärtsamt) lång tid och att den långa handläggningstiden i sig borde medföra att åklagarväsendet skulle synas i sömmarna, av oberoende myndighet, så kan en friande dom överklagas, av samma åklagare. Hur lång tid ytterligare tittar vår kollega på då, innan hon slutligen frias i högre instans? Två år till? Tre år? Jag drabbas av overklighetskänslor.
Är detta vårt svenska rättssystem?”
Det är väl ingen överdrift att säga att frågorna är begripliga och relevanta. Och det är inte konstigt att läkarna tror att det gått prestige i frågan. Det är inte alls omöjligt att det har det.
En förklaring till den långa handläggningstiden är förstås de utredningar som försvaret begärt som motbevisning. Senaste exemplet är det yttrande från den sakkunnige norske professorn Jörg Mörland, som inkom i dagarna. Yttrandet är på 23 sidor och går noggrant igenom fallet.
Efter att ha läst igenom det bestämde sig nuvarande åklagaren Peter Claesson att fullfölja åtalet till rättegång. Yttrandet stöder hans åtal, hävdar han. Narkosläkarens försvarare Björn Hurtig hävdar å andra sidan motsatsen. Att det stöder hans klient.
Om nu de oändliga utredningarna äntligen är färdiga, varför sätts då inte målet ut omedelbart?
Läkarens advokat Björn Hurtig har sagt att han ska överklaga åtalsbeslutet för det första. Sedan måste domstolen pussla för att hitta en tidpunkt som passar alla. Eftersom läkaren inte längre är häktad är målet inte numera brådskande. Åklagarna har hög arbetsbörda. Advokaterna är upptagna. Björn Hurtig är ju t ex sysselsatt med Assangehistorien.
Därför har Solna tingsrätt bestämt att rättegången blir av först i höst. Det blir sju förhandlingsdagar med början den 13 september. Det har då gått tre år.
Och åklagare Claesson kommer – förutom rättsläkarrapporten och vittnesförhören – att åberopa sakkunnigyttrandet från Jörg Mörland för att försöka få narkosläkaren fälld för dråp.
Ett yttrande som ingående resonerar kring halterna av tiopental och morfin i den lilla barnkroppen. Och som bl a säger:
”Rättsläkarens slutsats kan vara riktig. Å andra sidan kan det på grundval av de föreliggande faktaupplysningarna och analysresultaten inte uteslutas att tiopentalets betydelse för dödsfallet har varit minimal. Det har tillförts mer morfin än som angetts i journalen. Morfinet har kunnat medföra en dödlig förgiftning, men utifrån faktaupplysningarna och analysresultaten kan det också tänkas scenarier där morfinets roll som orsak till döden är mer osäker.”
Skulle detta vara åklagarens trumfkort inför kommande förhandlingar? Ett specialistyttrande från en oberoende rättstoxikolog som säger att inga bestämda slutsatser kan dras om någonting?
Skulle detta vara bevisning som kan bidra till en fällande dom ”bortom varje rimligt tvivel”?
Det är ju vad åklagaren Peter Claesson hoppas. Annars ska han inte driva åtalet.
Och så ser han förstås inte ironin i att den uppförsbacke han stretar i kan beskrivas med ett enda ord. Som också råkar vara efternamnet på hans kollega. Hon som drog igång cirkusen och sedan hoppade av.
Brant.
