Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Barn blir utvidgade brottsoffer när föräldern får skyddad identitet – en lagändring behövs”

Debatt
Publicerad: 2016-12-13 12:15

DEBATT – av Martin Orler, biträdande jurist Futurum Advokatbyrå

 

Sedan 1 juli 1988 har en målsägande som utsatts för ett allvarligt våldsbrott eller sexualbrott rätt att företrädas av ett målsägandebiträde. Målsägandebiträdets roll har sedan dess sällan blivit ifrågasatt, men uppgiften kan emellanåt vara svår att definiera.

Uppgiften går främst ut på att tillvarata målsägandens intressen och att ge brottsoffret stöd under förundersökningen, vid förhör samt inför och under rättegången.[1]

Med det sagt är det inte helt klart vad begreppet ”stöd” faktiskt innebär. Många skribenter före mig har dissekerat begreppet varför jag inte har för avsikt att göra det här och nu. Däremot dyker det emellanåt upp praktiska dilemman i samband med uppdraget.

Jag vågar påstå att majoriteten av mina kollegor känner ett ansvar att hjälpa sin klient även när det handlar om praktiska frågor som egentligen ligger utanför uppdraget. Syftet med artikeln är att uppmärksamma ett av de många praktiska problem som brottsutsatta föräldrar och deras barn drabbas av:

Vad händer med barn till ett brottsoffer som har gemensam vårdnad med barnets andra förälder och tvingas flytta till en annan kommun eller stad till följd av brottet?

En vanlig missuppfattning är att en brottmålsrättegång handlar om att ge målsäganden upprättelse och straffa den som utfört gärningen. Det ena behöver givetvis inte utesluta det andra men huvudsyftet är att pröva statens maktutövning över den enskilde – i det här fallet den tilltalade.

Man skulle lite förenklat kunna påstå att det är den tilltalades rättegång mer än vad det är målsägandens.

Syftet med rättegången är att utreda den tilltalades straffrättsliga ansvar för vilket staten, genom åklagaren, bär bevisbördan. Empatin lämnas regelmässigt utanför domstolen vilket inte sällan leder till en viss skepticism mot rättssystemet. Det är kanske på grund härav som jurister inte sällan tycks vara känslokalla men just på grund av ordningen blir målsägandebiträdets roll oumbärlig.

I egenskap av målsägandebiträde är det således mitt ansvar att se till att processen blir en så liten påfrestning som möjligt för min klient. Ingen annan kommer att göra det. Brottsofferjouren och andra aktörer är också till stöd i viss utsträckning, men i rättssalen är det bara målsägandebiträdet som sitter vid målsägandens sida.

Man kan argumentera för att även åklagaren finns vid målsägandens sida men då får man inte glömma bort att åklagaren främst företräder staten och inte målsäganden. Åklagaren ska vara objektiv vilket inte gäller målsägandebiträdet.

Ponera att vi har en klient som är förälder till ett barn och har gemensam vårdnad med den andra föräldern. Barnet bor växelvis hos vardera föräldern vilket är välfungerande eftersom de båda bor i samma område och barnet kan fortsätta gå i samma skola.

Klienten har blivit utsatt för ett sådant brott att hen måste flytta från sitt hem och kanske rentav behöver få en skyddad identitet. Hur ska nu barnets umgänge och boende med föräldrarna kunna fortsätta om den ena föräldern inte längre kan bo kvar i samma kommun som den andra föräldern?

Vi hamnar i en situation där brottsoffret inte bara lider fysisk och psykisk skada till följd av brottet. Även barnet drabbas indirekt eftersom barnets rätt till en nära och god kontakt med båda föräldrarna inskränks på grund av ett brott mot en av föräldrarna. Barn i den här situationen blir då utvidgade brottsoffer.

Kommunen har ett lagstadgat ansvar att ge det stöd som enskilda behöver.[2] Problemet är att kommunens ansvar, med vissa undantag, är begränsat till det egna området.

Egentligen borde lösningen kunna vara ganska enkel i praktiken. Lösningen kan exempelvis vara ett obligatoriskt samarbete över kommungränserna. Jag har erfarit väl fungerande samarbeten över kommungränserna men eftersom detta har skett till följd av enskilda kommuners välvilja och inte till följd av ett formellt krav så menar jag att vi har ett hål i lagstiftningen.

Bör lagstiftaren göra någonting för att förändra situationen för de drabbade?

I vissa fall måste hemkommunen ombesörja skolskjuts från en plats nära elevens hem till skolan enligt 32 § skollagen. Det finns även en skyldighet för hemkommunen att ”verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp”.[3]

Vad betyder då stöd och hjälp i det här sammanhanget? Ska man utnyttja socialnämndernas möjlighet att använda sig av kontaktpersoner eller kontaktfamiljer?[4]

Jag sticker ut hakan och påstår att det stöd och den hjälp som socialnämnden erbjuder varierar kraftigt mellan kommunerna. Dessutom hamnar vi i ett ansvarsfördelningsdilemma; vem ska ombesörja exempelvis en skolskjuts om föräldrarna bor i två olika kommuner men barnet går i skola och är skriven i den kommun där brottsoffret inte kan eller vågar vistas?

Kommunerna kan samarbeta med varandra, om de vill. Men jag menar att det måste finnas en tydlig lagstiftning som ger brottsoffer likvärdig hjälp oavsett vilken kommun hen råkar vara bosatt i.

När det handlar om just brottsoffer och barn som drabbas indirekt borde kommunerna tvingas samarbeta för att de som utsatts för brott ska känna att samhället står på deras sida. Jag tror dessutom inte att kostnadseffekterna av en lagändring skulle bli kännbara eftersom situationen inte uppstår i alla brottmål. Särskilt inte om man i lagen begränsar möjligheten till den här typen av utökad hjälp till situationer där det finns en konkret hotbild av en viss allvarlighetsgrad och där det finns barn med föräldrar som har delad vårdnad.

Jag är övertygad om att det är den här typen av lagstiftning som krävs för att samhället ska upplevas som lite varmare.

I förlängningen kan nuvarande lagstiftning leda till att färre brottsoffer vågar anmäla brott eftersom det ändå inte finns någon realistisk chans att få hjälp med den här typen av frågor. Jag menar alltså att dagens ovisshet i den här frågan försvårar för målsäganden och målsägandebiträdet.

Det kan också tänkas försvåra för polisens brottsutredande verksamhet om brottsoffer inte vågar medverka på grund av rädsla. Vad tycker du?

 


[1] Se 3 § lag (1988:609) om målsägandebiträde.

[2] 2 kap. 1 § socialtjänstlagen.

[3] 5 kap. 11 § första stycket socialtjänstlagen.

[4] 3 kap. 6b § socialtjänstlagen.


Dela sidan:
Skriv ut:


Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.