”Balans i livet” är ett måttligt användbart koncept

Den avsutande i en serie artiklar om personliga mål.
En reflektion beträffande ”balans i livet” är att konceptet ter sig både uttjatat och måttligt användbart. Människor utan ”balans” är det vanligen av någon anledning, och ska man ta itu med ett problembeteende måste man först ha insikt i vad beteendet fyller för funktion i vederbörandes liv. Man beter sig ju sällan helt oändamålsenligt, utifrån sina egna premisser. Det är högst tänkbart att ”obalansen” finns där för att livet blir roligare så. Om det är jättekul hemma och urtrist på jobbet, varför försöka fördela sin tid balanserat? Bättre att jobba minimalt och lägga krutet på familj och fritid. Och vice versa – varför tillbringa tid i onödan hemma hos sin sura fru om man har älskarinnan och en massa kul kompisar på jobbet? Jag inser att det kan finnas goda skäl för att gå hem ibland – reda ut problemen eller skilja sig – men inte lär personen göra det för att han läser i tidningen att man ska ha balans i livet. Strängt taget vill vi inte ha ”balans”, vi vill ha roligt. Och uppleva mening, stimulans, gemenskap och kärlek. Detta sagt så kan självklart även ”gladstress”, ”positiv stress” eller vad man väljer att kalla det vara skadlig i övermått. Vi har vissa fysiologiska behov – sömn, hjärnvila, omväxling, mat och dryck – som vi inte bör åsidosätta oavsett hur kul vi har det, så kanske hittade jag där ett litet råd till de svårast obalanserade som ändå håller trots bristen på personlig kännedom. Ungefär så här alltså: Om du jobbar arton timmar om dygnet, familjen är förbannad för att du aldrig är hemma, frun vill skiljas. Om du själv helt har tappat sömnen, är utmattad, har ont i hela kroppen och behöver ett par rejäla Whiskeys var kväll för att kunna varva ned. Då bör du kanske ta dig en  funderare på hur du lever och vad du kan göra åt det. Fast det vet du å andra sidan redan att du bör, så mitt råd tillför ändå inget (men fundera gärna på varför du lever som du gör).
Allt ovan är egentligen bara en inledning. Nämligen att jag har en förhoppning att litet då och då under våren hinna skriva en serie artiklar om ämnen jag tycker är väsentliga för ett gott liv på tvåtusentalet. Om inget viktigare kommer emellan vill säga. Även några av Dostojevskijs största romaner blev till i form av följetonger i veckotidningar (inga liknelser i övrigt, tyvärr). Karaktären på det hela blir, om jag känner mig själv rätt och som anas ovan, snarare ”å ena sidan… fast å andra sidan” än ”så här ska du göra”. Kanske finner du något som du kan ha användning av, om inte hoppas jag att det ändå ska skänka en smula förströelse. För närvarande har jag ingen aning om huruvida mina alster blir lästa och om de i så fall tillför läsaren något. Har fått fyra läsarmejl sammanlagt, d v s ett mejl var fjärde artikel; inte mycket till feedback att grunda kommande artiklar på (enligt denna tidnings redaktör läses artiklarna av ca tusen personer per gång, men inte ens han kan rimligen veta om de bara öppnas – ”Åh nej, inte flummaren igen!” – eller verkligen läses).
Några ämnen jag spontant skulle vilja ta upp är:
• Utan stress blir livet trist!
• Att vara vuxen är att ta ansvar – åtminstone för sig själv!
• Akta dig för positivt tänkande!
• Utan självkänsla spelar resten ingen roll – det är ändå kört!
• Vill du verkligen göra något för dig själv så gör något för någon annan!
• Utan förmåga att känna tacksamhet är man en fattig människa!
• Hur vet jag om min terapeut/coach är bra för mig?
• Om du vill ha ett meningsfullt liv – skriv din dödsruna redan nu!
• Varför kan jag inte förändra mig fast jag verkligen försöker?
• Hur får man närande relationer när folk är så konstiga?

Det finns mycket att skriva om. Kanske blir det något helt annat.

Apropå detta med råd. På eventuell förfrågan kan jag tänka mig att även försöka skriva en artikel på temat ”En psykiaters tio-i-topp-lista för ett bra liv”, men risken är att du blir besviken – problemet är sällan att vi vet för litet utan att vi struntar i det självklara som vi redan ”vet”. Istället för ännu ett nyårslöfte, varför inte sätta dig vid tolvslaget, själv eller med din partner, och med dig själv eller tillsammans diskutera er fram till tre saker som ni ska försöka ha/göra mer av nästa år och tre saker ni ska försöka ha/göra mindre av? Gör därefter en liknande inventering över människor som ni mår bra respektive dåligt av och därför bör träffa mer respektive mindre. Vi vet av såväl egen erfarenhet som av vetenskapliga studier att känslor smittar. Nu har en ny undersökning visat att människor som umgås med lyckliga människor själva blir lyckligare, inte bara för stunden utan över längre tid. Man har kunnat rita diagram över stora grupper av människors inbördes relationer och finner grupper av lyckliga respektive mindre lyckliga grupper där skillnaden inte anses kunna förklaras på annat sätt än att de lyckliga smittar de runt omkring sig, liksom de olyckliga. Att umgås mer med de som ger en energi och mindre med de som tar energi ifrån en torde vara en god idé för de allra flesta.

Skriv en liten lista och följ upp tillsammans en gång i månaden. Enkel och bra övning, dessutom billigare och mindre tidsödande än en dyr och krånglig kurs. Fungerar utmärkt – om man gör det vill säga (folk följer sällan råd och förslag, varför de flesta tidningsråd varken gör skada eller nytta. Kanske lika så gott i normalfallet). Eller skriv vid tolvslaget din dödsruna i förväg, och låt den belysa vilken sorts människa du vill vara (för övrigt ett uppslag till en tolvslagsaktivitet av det mer udda slaget för hela nyårsgänget; skulle antagligen inte bli någon jättesuccé). Det du genom dessa enkla övningar kommer fram till – och helst formulerar skriftligt – fungerar utmärkt som fyrtorn som vägleder dina val och handlingar under året, och har större lyckopotential än ytterligare löften om vikt, mat, tobak, hårt arbete och andra prestationer.
Ett avslutande infall om detta med lyckan. Det är som med bantning, dvs egentligen tre frågor: Vad ska man göra för att gå ner i vikt, hur ska man göra det och, framför allt, hur gör man för att behålla sin nya vikt? Nästan vem som helst klarar att gå ner i vikt ett tag, men de flesta går snart upp igen. Det är likadant med lyckan. Vad behöver man göra, hur ska man göra det och – svårast – hur håller man kvar lyckan? Forskare har myntat termen ”hedonic adaptation” för att beskriva vår tendens att återgå till vår ursprungliga lyckonivå. Det finns mycket som gör oss lyckligare för en stund. Kanske spelar det ingen roll vad det är, kanske är det tillräckligt med de förväntningar vi har och den energi vi uppbådar inför något vi tror på, och den välgörande känsla av att styra vårt öde som vi upplever. Ett tag. Men vår lyckonivå är till minst femtio procent medfödd och det finns en stark inneboende tendens i hela lyckosystemet att obönhörligt och omärkligt dra oss åter till vårt vanliga tillstånd. Jag tror att alla känner igen fenomenet. Man mår av någon anledning riktigt, riktigt bra och tänker att så här ska jag hädanefter alltid känna mig. Men, utan att vi märker det eller vet hur det gick till, är vi kort därefter lik förbaskat tillbaks där vi brukar vara och kan bara konstatera att lyckan smet sin kos än en gång. Hela grunden för vår fysiska överlevnad är kroppens förmåga att hålla ett stort antal variabler som t ex temperatur, andning, hjärtfrekvens, salter, vattenbalans och hormoner inom snäva ramar, så kallad homeostas. Uppenbarligen föreligger något liknande beträffande våra känslor som även de synes ha ett förutbestämt intervall. Det svåra är inte att med hjälp av det ena eller andra kortvarigt förflytta sig till den övre zonen inom intervallet – allt möjligt fungerar ett tag – utan att komma på ett sätt att hålla sig kvar där. Alternativt att förflytta hela intervallet uppåt, s k allostas, så att vi pendlar kring ett högre medelvärde. Det sistnämnda ter sig intuitivt mer tilltalande, eftersom vi där kommer att känna oss lyckligare utan extraordinära ansträngningar, medan det synes nödvändigt med en ständig kamp mot naturen för att i längden hålla sig över sitt normalläge.
Som alltid – allt ovan kan vara helt fel. Jag har t ex, inte påtagligt i linje med tidigare skriverier, beställt en platt-TV. Inget är som förväntansglädjen, som Kierkegaard svarade på frågan om varför han brukade lämna teatersalongen just när föreställningen skulle börja. Huruvida verkligheten här visar sig göra förväntningarna rättvisa återstår att se, men att det blir en större bild råder i vart fall ingen tvekan om.
Avslutningsvis vill jag önska dig en god fortsättning på det nya året. Förutsättningarna på kort sikt är ju ofta rätt goda om man inte beter sig helt galet eller kontraproduktivt. På längre sikt är de naturligtvis betydligt dystrare – antingen dör man plötsligt och oväntat eller så blir man först sjuk ett tag och sedan dör man. Något tredje alternativ har jag i egenskap av ofrivillig ateist inte lyckats komma på. Livet är fullt av elände, ensamhet och lidande – och det är alldeles för kort, som Woody Allen har formulerat vårt predikament.

Michael Rangne
michael.rangne@telia.com
2009-01-10