En man som var ägare till en ny Volvo V70 parkerade den i samband med en kortare bilresa tillsammans med en bekant på en pendelparkering i anslutning till E6:an.
Mannen lämnade bilen på parkeringen vid cirka 20.30 på kvällen. När han återvände vid cirka 22:.00 var bilen borta. Mannen polisanmälde bilen som stulen och anmälde även det inträffade till If, som tagit över försäkringsbolaget Volvia där bilen var försäkrad.
Mannen väckte senare talan i tingsrätten då If vägrat betala ut ersättning för den påstådda stölden. Försäkringsbolaget anförde i tingsrätten att bolaget inte ansåg att något försäkringsfall förekommit då bilen inte stulits.
Till stöd för sin uppfattning uttalade bolaget att bilen var försedd med en så kallad ”immobilizer”, det vill säga en elektronisk startspärr, som gjorde det mycket svårt att starta bilen under förutsättning att originalnyckel inte fanns till hands. Mot bakgrund av att bägge nycklarna fortfarande fanns i försäkringstagarens ägo föreföll det inte sannolikt att bilen körts från platsen.
If anförde vidare att bilen inte återfunnits och att detta statistiskt sett talade för att antingen bilen transporterats ut ur landet eller att försäkringsbedrägeri var för handen.
Vad gällde möjligheterna att transportera bort bilen med hjälp av lastbilssläp eller liknande anförde bolaget att sådant förfarande var förenat med stor risk för upptäckt och att det dessutom krävde viss planering och att inte heller detta scenario var sannolikt.
Tingsrätten uttalade att det i tvist om försäkringsfall är försäkringstagaren som har bevisbördan och att denne måste göra det mer antagligt att ett försäkringsfall inträffat än att så inte varit fallet. Bedömning av detta beviskrav ska göras utifrån en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i målet.
Beträffande möjligheten att den aktuella bilen stulits genom att bilens immobilizer manipulerats eller bytts ut instämde rätten med If:s uppfattning att detta var osannolikt mot bakgrund av att en sådan operation kräver mycket tid, avancerad teknisk utrustning samt stor kunskap om hur systemet fungerar.
Avseende möjligheten att bilen transporterats bort från platsen utan att motorn startats fann domstolen dock att det inte alls behövde kräva särskild planering eller vara förenat med stor risk för upptäckt att tillgripa bilen med till exempel ett bärgningsfordon. Tingsrätten uttalade att den som hade tillgång till sådant fordon mycket väl kunde köra omkring relativt planlöst och söka efter lämpligt stöldobjekt.
Mot bakgrund av att den aktuella pendelparkeringen var relativt avsides belägen och då det saknades andra bilar på den behövde det inte heller vara förenat med stor risk för upptäckt att tillgripa bilen. Även för det fall att en förbipasserande bilist noterade att bilen transporterades bort behövde det inte alls framstå som att ett brott begicks då bilar regelmässigt av många andra anledningar transporteras bort.
Domstolen konstaterade vidare att If tillhandahåller stöldskydd för bilar och att rätten till ersättning väsentligen skulle inskränkas på ett sätt som inte framgår av villkoren om de omständigheter som bolaget angivit i det aktuella fallet skulle utesluta försäkringsfall.
För fall då bilen i fråga har immobilizer och då bilen inte återfunnits efter det påtalade tillgreppet skulle stöldskyddet i så fall inte gälla. Hur perfekt en försäkringskund än sköter sig kommer statistiken nämligen alltid visa att försäkringsbedrägeri då är mer sannolikt än försäkringsfall, konstaterade tingsrätten.
Vid en samlad bedömning skulle det enligt domstolen anses att försäkringstagaren hade fullgjort sin bevisbörda för att det påstådda försäkringsfallet verkligen inträffat. Mot denna bakgrund kunde If inte undgå att betala ut ersättning, menade domstolen.
Hovrätten instämmer nu i underinstansens avgörande och delar åsikten att det förfaller som mer sannolikt att ett försäkringsfall faktiskt inträffat än att så inte varit fallet. Ingen av de av If åberopade omständigheterna håller enligt domstolen sådan tyngd att de, i avsaknad av någonting konkret, är tillräckligt för att förringa de av försäkringstagaren lämnade uppgifterna.
Mot denna bakgrund måste det anses att det är mer sannolikt att ett försäkringsfall inträffat än att ett försäkringsbedrägeri varit för handen. Hovrätten avslår därför överklagande från If och ålägger bolaget att betala försäkringstagarens rättegångskostnader i bägge instanserna.
red@dagensjuridik.se
