En lag kan komma att bli uppkallad efter sin upphovsman. Anledningen härtill är ofta att den angår en stor och central rättsfråga och att den tillkommit först efter strid. Namnet får vittna om kamp och motstånd. Men framför allt om upphovsmannens framgång. Rivna fanor, segertecken.
I Europa i dag har jag svårt att se en enda lag som på ett bättre sätt karakteriserar en lag av denna typ än en som såväl i sitt hemland som i övriga Europa brukar kallas la loi Badinter – ”Badinters lag”. Den är från 1985 och dess upphovsman var Robert Badinter. Denne drev igenom lagen såsom justitieminister.
Det skedde under motstånd från allt tänkbart håll: parlamentet, medierna, domstolarna och rättsvetenskapen. Att få den i hamn krävde utomordentliga personliga insatser. Sällan har upphovsmannen till en lag mer välförtjänt fått sitt namn knutet till denna än som här blev fallet.
Badinters lag är motsvarigheten till vår svenska trafikskadelag, TFL, från 1976. Dess teoretiska, praktiska och symboliska betydelse för den franska trafikskaderätten kan inte underskattas. Den vände upp och ned på hela den traditionella franska skadeståndsrätten. Men det stannar inte här. Hela den franska förmögenhetsrätten fick en elektrochock. Efteråt var ingenting sig likt.
Badinters lag hade samma ambition som TFL. Syftet var att förbättra de skadelidandes rätt till ersättning på trafikskadeområdet. Ingenting låter lättare men ingenting kan vara svårare och detta gäller särskilt ersättning för personskador.
Att här låta den obligatoriska trafikförsäkringen ta över det slutliga ansvaret som skett i Sverige kan i många europeiska länder vara mer eller mindre omöjligt. Särskilt gäller detta länder som i likhet med Storbritannien arbetar med vållande som krav för skadestånd och sålunda inte ens har infört strikt ansvar på området.
Frankrike lyckades inte heller lämna över ansvaret till trafikförsäkringen, trots ett ursinnigt arbete utfört av André Tunc och med Sverige som förebild. Föraren förblev i slutänden oskyddad och får nöja sig med att teckna en förarplatsförsäkring. Men ett strikt ansvar genomfördes och det gick mycket långt till den skadelidandes förmån.
Skadeståndsrätten blev sålunda kvar i fråga om trafikskador, om än skärpt. Särskilt viktigt var att tredjemans handlande inte längre kunde medföra ansvarets bortfall och att den skadelidandes medvållande inte heller kunde tillmätas den betydelse som den tidigare gjort.
I båda dessa hänseenden vände la loi Badinter på hela den traditionella tankebyggnaden. Den berömda läran om ansvarsbefrielse vid ”främmande skadeorsaker” (force majeure, den skadelidandes medvållande och tredjemans handlande), som vi kan återfinna i olika typer av konventioner av vilka vi är bundna, fick sig en grundstöt.
Badinters lag föregicks av en infernalisk och långvarig strid i ämnet mellan två grupper av franska jurister som enklast kan kallas de traditionella och de moderna. Striden kom väsentligen att stå i domstolarna. Underrätterna vägrade gång på gång att underkasta sig domar av la Cour de Cassation och lagstiftaren blev till sist tvungen att ingripa.
Förstenade franska trafikskadejurister tvingades till sist acceptera att lagen var en realitet. Det spreds ett rykte om att Badinter helt enkelt lyckats lura parlamentsledamöterna. Men ingenting kunde vrida utvecklingen tillbaka. Som ofta i ersättningsrätten. Det är här lättare att införa en lag än att avskaffa den.
Badinter blev mannen som också visade att även denna sanning kan rubbas. Han lyckades genomföra ett upphävande av en lag som hade införts som ett resultat av de våldsamma studentupplopp som inträffade i framför allt Paris i maj 1968. Den hade fått namnet ”la loi anti-casseurs” (ungefär: lagen mot förstörarna) och gick ut på ett kollektivt ansvar också i skadeståndsrättsligt hänseende för envar som deltog i upploppet. Badinters arbete för denna lags upphävande kröntes med framgång 1982.
Badinters berömmelse vilar emellertid inte på de två lagar som nu omtalats. I stället grundar den sig på hans långvariga och tålmodiga kamp mot dödsstraffet. Här utvecklade han en kraft och energi som är få förunnat.
I oktober 1977 tillerkändes Amnesty International Nobels fredspris. Organisationen hade länge uppfattat dödsstraffet som en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Ett par månader senare kom Badinter som delegat för den franska sektionen av Amnesty International till Stockholm. För honom blev detta nobelpris en enorm moralisk tillfredsställelse. I verkligheten, berättade han efteråt, flög jag till Stockholm som en troende till Mecka.
Drygt ett halvår före fredsprisets utdelande hade en undersökning visat att 83 procent av den franska befolkningen ville ha kvar dödsstraffet. Men strax härefter började läget förändra sig. Presidenten Giscard d´Estaing utsåg sin tredje justitieminister, Alain Peyrefitte, och detta blev till stor lycka för dödsstraffets fiender. Vinden vände. 1981 avskaffades dödsstraffet i Frankrike.
Få jurister har spelat en så stor praktisk roll för den franska rättsordningen som Robert Badinter. Han blev den kanske mest lysande advokat som någonsin existerat i Frankrike och han fick tillfälle att utveckla denna skicklighet i stora frågor såsom dödsstraffets avskaffande men också i andra såsom exempelvis de som följde i tumultet efter kriget i Algeriet.
Vid sidan om en storslagen insats på straffrättens område har han emellertid också hunnit med stora prestationer i civilrätt. Han var under många år professor i civilrätt vid Sorbonne innan han gick över till advokatyrket. Hans teoretiska kunnande kom väl till plats när det gällde trafikskadereformen. Och hans märkliga arbetsliv fortsätter.
Över 80 år är han som senator i det franska parlamentet synnerligen aktiv, ständigt strävande efter att skydda de svaga och att utveckla de mänskliga rättigheterna. Genomgripande och engagerade insatser på såväl civilrättens som straffrättens områden är uppenbarligen ingen omöjlighet.
Bill W. Dufwa
