”Axbergers testamente – inga fler opåtalade friheter för regeringskansliet när det gäller offentlighet”

I en annan tid, ett annat liv, var jag Nerikes Allehandas kommunreporter i Örebro. Uppgiften var att bevaka den lokala politiken i en av landets största kommuner.

Första dagen på jobbet begav jag mig till kommunstyrelsens ordförandes kontor. Han hette Axel Gisslén och var en röd pamp av den gamla stammen (fast en inte bara ytterst skicklig utan också hygglig person visade det sig så småningom). Sedan jag presenterat mig för hans sekreterare bad jag att få se dagens post till kommunalrådet. Sekreterarens häpna svar blev: ”Men det förstår du väl att du inte får; det är ju Axels post!”

Kommentaren får väl anses tyda på att den journalistiska granskningen av lokalpolitiken inte hade varit högintensiv under mina föregångare, några toffelförsedda gentlemän som länge vandrat i det stora, vackra tidningshusets korridorer invid Svartån.

Alltnog. Sekreteraren lät sig inte övertygas av mina högstämda hänvisningar till tryckfrihetsförordningens regler. Istället kallade hon på kommunjuristen, som förväntades bekräfta det orimliga i att jag skulle läsa ”Axels post”. Förstämningen blev givetvis stor när den stackars kommunjuristen nödgades bekräfta min grundlagenliga rätt.

Därefter avlade jag under ett års tid dagliga besök på samma kontor för att läsa Axel-posten, något som inte sällan resulterade i nyhetsartiklar om stort och smått.

Ännu tidigare, fast i samma liv, hade jag motsvarande jobb på den lilla lokaltidningen på min hemort. Där ägnade vi oss åt rena brottsprovokationen, jag och min chef som senare blev redaktionschef på stora fina morgontidningen i Stockholm och tillika berömd matboksförfattare.

Vi tyckte att de lokala makthavarna – vars röda parti suttit vid makten oavbrutet sedan 1919 – behövde uppfostras en aning i grundlagens principer. Vi skickade därför – under fejkat namn – ett brev till kommunstyrelsens ordförande med ett kontroversiellt innehåll i en lokalt uppmärksammad fråga, anandes att brevet skulle läggas åt sidan och inte diareföras.

När det hade gått en vecka eller så sökte jag upp kommunalrådet – en hedersman som senare blev riksdagsman och som nu tyvärr gått bort (och vars son för övrigt är en framgångsrik advokat i Stockholm) – och frågade efter brevet, med märkligt detaljerad kunskap om dess innehåll. Oh ja, ett sådant brev hade förvisso inkommit. Nejdå, det hade alls icke gömts undan; det hade bara av misstag blivit liggande på kommunalrådets skrivbord, fick jag veta. Och vips diariefördes det.

Jag kommer att tänka på dessa – som jag då tyckte – storartade gärningar i yttrande- och pressfrihetens tjänst när jag läser om hur våra nya blå makthavare hanterar offentlighetsprincipen i regeringskansliet.

Om tonen i denna text hittills varit aningen raljerande är det nu anledning att växla till ett annat och allvarligare uttryckssätt, ty det man kan läsa om regeringskansliets – och ytterst förstås de politiska makthavarnas – hantering av offentlighetsprincipen i ett färskt JO-beslut är inget annat är skrämmande. Den som håller i pennan är JO Axberger, en gång författare till en utmärkt avhandling om tryckfrihetens gränser. Ärendet gällde klagomål från några av landets mest välkända journalister som fått vänta i evigheter på att få ut allmänna handlingar. Så här lyder Axbergers sammanfattning av sin kritik:

”(Granskningen) visar att det i Regeringskansliet funnits brister i organisation, ansvarsförhållanden och rutiner som bidragit till att tryckfrihetsförordningens krav på att allmänna handlingar ska utlämnas skyndsamt åsidosatts vid upprepade tillfällen. Granskningen tyder på att bristerna är av grundläggande slag. /…/ Det ter sig därvid som om en begäran som inte leder till omgående utlämnande av den begärda handlingen lätt kan hamna i ett ingenmansland, där den skickas runt utan att vare sig tjänstemän eller statsråd kan hållas ansvariga för långa handläggningstider eller andra brister /…/ Regeringskansliet synes anse att dess handläggning varit godtagbar. /…/ (D)et är särskilt viktigt att just regeringens kansli respekterar allmänhetens insynsrätt. I motsatt fall är risken stor att inte heller andra myndigheter anser sig behöva leva efter grundlagens bokstav, vilket på sikt skulle vara ett hot mot offentlighetsprincipen.”

Det JO Axberger skriver – om vi skalar bort ämbetsmannaprosans måttfullhet – är att regeringen och dess kansli begår våld på offentlighetsprincipen utan att ens förstå att man gör fel och – inte minst – att denna maktens arrogans i förlängningen är ett hot mot en hörnpelare i statsskicket.

Tyvärr är det nästan bara journalister som förmår uppamma någon passion i försvaret för tryckfriheten. Det är synd. Det borde vi alla göra. Ty den dag makten opåtalat kan ta sig de friheter som regeringen och dess kansli tycker sig kunna göra, den dagen är det fara å färde; den dagen är vi på det sluttande planet.

Så: Bra rutet Axberger – och måtte den som kommer efter dig på JO-posten visa samma vrede inför grundlagsbrytande politiker och ämbetsmän som du gör i ditt, om jag får kalla det så, ämbetstestamente.

Christer Danielssons krönika har också publicerats i senaste numret av Dagens Juridiks systertidning Legally Yours