Pål Wrange, som till vardags arbetar som folkrättsrådgivare vid utrikesdepartementet, målar i sin avhandling upp en historisk överblick över folkrättens utveckling under 1900-talet samt över neutralitetsbegreppet och dess omvandlingar under denna tid. Överblicken ges mot bakgrund av de rättsfilosofiska uppfattningarna vid tiden för mellankrigsperioden, efterkrigstiden samt tiden efter kalla kriget.
Wrange uppger att hans syfte med avhandlingen varit att försöka rekonstruera de tankevärldar, eller ”textvärldar”, som neutraliteten formulerats i.
– Även om ämnet knappast är nytt så har ingen behandlat det på samma sätt som jag gjort, det vill säga genom närläsningar av folkrättsliga texter om neutraliteten, säger han.
Idén om kollektiv säkerhet skapades efter utgången av första världskriget och innebar att alla medlemsstater skulle försvara den medlemsstat som angreps. Nationernas förbud bildades men blev aldrig universellt utan upplevdes, särskilt av tyskarna, som en allians dominerad av Storbritannien och Frankrike. Neutraliteten uppfattades som moraliskt tvivelaktig främst hos medlemsländer som Schweiz.
Den neutralitetskritiska hållningen stärktes dock vid bildandet av Förenta Nationerna. Som en följd av kalla kriget och kärnvapenhotet utvecklades en realpolitisk acceptans för neutraliteten. Svagare nationer var helt enkelt tvungna att hålla sig väl gentemot supermakterna.
– Efter kalla krigets slut kom såväl neutralitetens moraliska värde som säkerhetspolitiska betydelse att ifrågasättas, säger Wrange.
Neutralitetsprincipen består av två grundprinciper nämligen icke-inblandning samt opartiskhet. Hos det internationella samfundet finns ingen centralmakt motsvarande den nationella opartiska domstolen och det statliga våldsmonopolet. Det är istället upp till varje stat skall bidra till att upprätthålla folkrätten och inte endast agera utifrån sina egna intressen. Principen om icke-inblandning avser att det för en stat kan förefalla legitimt att inte lägga sig i om den egna statens befolkning hotas.
Wrange konstaterar i sin avhandling att många konflikter som idag uppstår inte alls är väpnade utan drivs med ekonomiska medel och innehåller många gånger minst en aktör som inte är statlig. – I dessa konflikter aktualiseras dock inte neutralitetsprincipen, säger Wrange.
Avslutningsvis pläderar Wrange för en fortsatt relevans för neutraliteten och framförallt för opartiskheten som en utrikespolitisk attityd.
– Avhandlingen tillhör i en mening det forskningsfält som handlar om hur vi skall tänka oss – och sedan också skapa – en bättre värld. Frågor beträffande neutralitet och opartiskhet är centrala i en sådan diskussion, avslutar Wrange.
Text: Åsa Persson
