Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”För att stärka Europakonventionens genomslag i migrationsärenden – lyft blicken!”

Debatt
Publicerad: 2014-06-19 13:20

DEBATT/REPLIK – av Carl Bexelius, biträdande rättschef på Migrationsverket

Advokat Jan Södergren och jur. kand. Peter Lindahl anför i en debattartikel i Dagens Juridik den 13 juni att migrationsmyndigheternas (Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas) hantering av konventionsrättigheterna enligt Europakonventionen är godtycklig och att migrationsmyndigheterna verkar kräva ett uttalande från Europadomstolen i det konkreta fallet för att konventionen ska få betydelse. Migrationsmyndigheternas handläggning av konventionens rättigheter liknas därför vid en ”konstitutionell dikeskörning” där Europadomstolen blir ”första instans”.

Till stöd för sina påståenden utgår författarna från handläggningen av ett migrationsärende som de båda varit engagerade i (varav den ena som ombud inför Europadomstolen och vid den avslutande handläggningen hos Migrationsverket) samt ärendet med 91-åriga Ganna där Migrationsverket beviljade permanent uppehållstillstånd.

Innan vi går in på debattörernas tes att migrationsmyndigheternas hantering av Europakonventionen är godtycklig finns det skäl att ifrågasätta författarnas metod; att utifrån två ärenden beskriva Migrationsverkets handläggning av rättigheterna i Europakonventionen i de skarpa ordalag som författarna väljer är både oseriöst och felaktigt. Vill man beskriva hur Migrationsverket förhåller sig till och tillämpar Europakonventionen måste man göra sig besväret att också beskriva myndighetens arbetssätt.

Migrationsverket har sedan 2008 regelbundet uppmärksammat prövningspersonalen på nya rättsfall från Europadomstolen. Detta sker löpande genom de rättsliga styrdokument som rättschefen beslutar om. Sammanställningar av Europadomstolens praxis har också regelbundet införts i myndighetens handböcker. I mars 2011 utfärdade rättschefen ett rättsligt ställningstagande angående bedömningar av rätten till familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen för att ge ytterligare stöd till prövningsverksamheten. Till detta ställningstagande är bifogat information om ett antal rättsfall.

Efter en viss tids utvecklingsarbete kunde Migrationsverket 2013 introducera en elektronisk rättsfallssamling innehållandes ett stort antal internationella domar, som är relevanta för prövningen av uppehållstillstånd. Denna rättsfallssamling – som är unik för migrationsmyndigheter i Europa – har publicerats externt för att även domstolar och advokater ska kunna få del av informationen. Rättsfallssamlingen innehåller idag 124 domar från Europadomstolen och som är sökbara bl.a utifrån relevant lagrum, huvudsakligen konventionens artikel 3 och 8. Det är således inte enbart domar som rör Sverige som finns tillgängliga.

Det är därefter genom vår dagliga handläggning av migrationsärenden som Europakonventionens rättigheter beaktas och där utgör Migrationsverket första instans, också när det gäller prövningen av konventionsrättigheter.

Emellertid sätter författaren fingret på en fråga som är högst relevant: när ska synen på europa- och faktiskt även EU-rätten, inom migrationsrättens område, gå från något perifert till något centralt och självklart? Denna fråga kan rikta sig både till lagstiftaren och den högsta instansen i migrationsärenden, Migrationsöverdomstolen.

Om man följer den praxis som Migrationsöverdomstolen (MiÖD) utvecklat rörande bestämmelsen om synnerligen ömmande omständigheter (utlänningslagen 5 kap. 6 §) är det först genom avgörandet i MIG 2012:13 som MiÖD på allvar prövat omständigheter (huvudsakligen lång vistelse i Sverige) både utifrån den nationella bestämmelsen och utifrån Europakonventionens artikel 8 (rätten till privatliv). Vad som händer genom detta förändrade förhållningssätt – som dock inte är konsekvent – är bl.a. att s.k. tröskeleffekter i prövningen kan nyanseras, genom att Europakonventionen utgår från en proportionalitetsbedömning. T.ex kan man inte helt bortse från anpassning till Sverige som skett under en illegal vistelsetid. Istället får sådan anpassning vägas mot den illegala vistelsetiden. Hur skulle ett liknande resonemang se ut i förhållande till den idag binära frågan om man är barn eller vuxen (dvs. om den enskilde fyllt 18 år)?

Denna utveckling är dock ännu i sin linda men det finns skäl att vända blickarna mot både Strasbourg och Luxemburg när vi i prövningen ska säkerställa den enskildes rättigheter i enlighet med europa- och EU-rätten.

Hur var det nu i ärendet med Sara, som författarna hänvisar till?

Europadomstolen kommunicerar inte information med Migrationsverket eftersom Migrationsverket inte är part i deras ärende. Den enskildes motpart i Europadomstolen är Sverige och målen hanteras av departementen. Detta medför att verket inte känner till när någon lämnat in en ansökan till Europadomstolen eller vad som framförts i denna ansökan. Den enda information verket får om ett pågående ärende i Europadomstolen är om Europadomstolen begär att utvisningsbeslutet ska inhiberas. I dessa fall inhiberar verket alltid utvisningsbeslutet. Får Migrationsverket kännedom om nya omständigheter, genom massmedia, den enskilde själv eller på annat sätt ska verket pröva dessa omständigheter i enlighet med 12 kap 18 § utlänningslagen. Den prövning som där ska ske handlar, enligt förarbetena till bestämmelsen, om verkställigheten kan framstå som orimlig. Jag kan konstatera att Migrationsverket efter nya omständigheter har bedömt att så var fallet i ärendet med Sara.

När det gäller frågan om hur Migrationsverket säkerställer den enskildes rättigheter som följer av Europakonventionen finns det säkerligen utrymme för förbättringar. Men om ambitionen är att stärka Europakonventionens genomslag i migrationsärenden finns det anledning att lyfta blicken.

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se

Dela sidan:
Skriv ut: