”Att skydda barnets intressen är inte att tro att man kan gissa vad som rör sig i barnets huvud”

KRÖNIKA – av Jean-Francois Michard, ST-läkare i rättsmedicin med Anna Ybo, specialist i rättsmedicin, Rättsmedicinalverket

Jean-Francois heter jag och är rättsläkare från Frankrike som sedan några år tillbaka arbetar som ST-läkare vid Rättsmedicinalverket i Sverige.

Innan jag började arbeta i Sverige arbetade jag tre dagar i veckan på en mottagning på landsbygden i regionen Bourgogne i Frankrike. Där var cirka 25 procent av mina patienter barn. Resten av min arbetstid arbetade jag som specialist i rättsmedicin på sjukhuset ”Louise Michel” i Évry nära Paris. När jag jobbade som rättsläkare skötte en kollega mottagningen i Bourgogne.

Innan jag blev färdig specialist i rättsmedicin arbetade jag ett år på en barnklinik i Rodez i södra Frankrike. Som specialist i rättsmedicin undersökte jag cirka två barn i månaden som man misstänkte hade blivit utsatta för våldtäkt.

Jag ska nu berätta två tankeväckande historier om två barn som jag kallar Pierre och Fanny. Med dessa historier vill jag försöka förklara vad jag menar är ett barnperspektiv – ett uttryck som jag länge har tyckt är svårt att förstå.

Pierre undersöktes av min kollega i Évry och själv undersökte jag Fanny.

Pierre var fyra år gammal. Hans mor upptäckte en dag att hans ändtarmsöppning var röd och inflammerad. Pierre gick varje dag till förskolan och modern undrade nu om den manlige barnskötaren Jerome hade våldtagit honom.

Polisen frågade Pierre om Jerome hade rört hans rumpa. ”Ja”, sa Pierre. Pierre genomgick en läkarundersökning och läkaren sa att skadorna var förenliga med våldtäkt.

Jerome häktades och fick sitta i fängelset ”la Santé” i Paris. Enligt den före detta medicinska chefen på ”la Santé” kan en person som sitter inne för barnvåldtäkt själv bli våldtagen i fängelset.

Efter fem dagar kontaktade åklagaren min kollega eftersom det var något som inte stämde. Kunde barnet lida av en inflammatorisk tarmsjukdom? Min kollega tog kontakt med en gastroenterolog för att genomföra en coloskopi.

Hur kan man utsätta ett barn för en coloskopi när barnet har blivit våldtaget? Coloskopin visade i varje fall att hela tarmen var inflammerad – troligen kemiskt orsakad. Efter en kompletterande utredning kom det fram att modern gett Pierre lavemang bestående av kaliumpermanganat som man använder för att rengöra huden för att ”rena” honom.

När Pierre svarade ”ja” på frågan om Jerome hade rört hans rumpa så hade han alltså inte ljugit. Jerome hade klappat honom lätt på rumpan när Pierre inte ville gå in från lekgården. Pierre, 4 år, hade dock inte förstått undermeningen i frågan.

Fanny: Jag undersökte en 13-årig flicka som uppgav att hon hade blivit våldtagen av en 13-årig pojke. Jag hittade inga skador men så är det ofta. Ett barn är hjälplöst, visar rädsla vid en sådan situation och kämpar inte emot – eller kan inte kämpa emot – och då blir det ofta inga skador.

Utredningen fastställde att pojken var skyldig. Psykologen fastställde med hundra procent säkerhet att flickan hade utsatts för en våldtäkt.

Jag vet inte hu man fastställer att någon talar sanning. Min förra chef brukade säga ”om jag tror på vad en person säger så är det antingen för att han talar sanning eller för att han är en bra lögnare”.

Som läkare kan jag inte avgöra det och har ingen kompetens inom området. Personligen bryr jag mig inte om personen talar sanning eller inte när jag undersöker personen. Jag ska bara dokumentera och rapportera mina fynd objektivt och det kan många uppleva som kallsinnigt.

Naturligtvis känner jag empati för personen och jag kan ha en magkänsla för om historien stämmer eller inte men det är inget som jag kan presentera som bevis. Så i det här fallet var jag den enda som inte ”fastställde” att flickan blivit våldtagen.

Detta oroade polisen som påpekade för mig att jag var den ende som ”skyddade” gärningsmannen och att det kunde leda till att han blev ostraffad. Senare förhörde polisen den misstänkte och han hade alibi. Då erkände flickan – som troligtvis led av en psykisk sjukdom – att hon hade velat hämnas på pojken eftersom han inte ville bli hennes pojkvän.

Så, vad är barnperspektivet? Misstänker man att ett barn far illa så ska det anmälas till socialtjänsten eller polisen. Man får inte tänka att föräldrarna – eller vem man nu misstänker – är så trevliga att de inte kan ha gjort något sådant. Men vad är då barnperspektivet när väl utredningen är igång?

Enligt min uppfattning är det att skydda barnets intressen men man ska inte tro att man kan gissa vad som rör sig i barnets huvud eller att man kan se hur det ser ut genom barnets ögon.

Är det i Pierres intresse att han resten av livet tror att han blivit våldtagen som barn även om han inte minns det? Är det i hans intresse att ha det som förklaring på varför det inte går bra i skolan?

Är det barnperspektiv att säga till en flicka om en pojke inte vill vara hennes pojkvän – att samhället kan hjälpa till att straffa honom?

Att skydda barn är att framförallt att söka sanningen. För att nå dit måste vi ge åklagare och polis våra objektiva fynd och bedömningar och inte vår magkänsla presenterad som bevis.

PS. Pierre, Fanny och Jerome heter egentligen någonting annat.