Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Att skapa moral (rättvisa) utan att moralisera (döma) – medling kan gagna båda parterna”

Krönikor
Publicerad: 2013-02-18 10:27

KRÖNIKA – av Anna Rypi, lektor i sociologi och socialt arbete med inriktning på kriminologi, Lunds universitet

 

Brottsofferstödjare[1] har påtalat risken att medling vid brott kan bli för mycket på gärningspersonens villkor. Å andra sidan har den motsatta sidan framförts: risken för lynchning av gärningspersonen via en oberäknelig och hämndgirig mobb.[2] Vår forskningserfarenhet är att medling vid brott kan innebära viktiga möten som gagnar båda parterna i en konflikt. För att skapa önskad balans mellan parterna i processen bör dock förmötenas (inför medlingen) liksom medlarrollens betydelse betonas.[3]

Medlingens – och den reparativa rättvisans – huvudtanke är bland annat att gärningspersonen och den brottsutsatte bör vara huvudpersoner i konflikthanteringen.[4] Att se gärningspersonen och den brottutsatta som huvudpersoner i processen tycks dock bara vara delvis sant, då en tredje part också bör inkluderas, nämligen medlaren. Detta är väsentligt att understryka då medlaren har en viktig och utmanande uppgift.

Medlarrollen tycks handla om en subtil balansgång – att hantera laddade känslor och berättelser utan att någon av deltagarna blir kränkt. Medlarna förväntas hjälpa till att ”skapa” moral (rättvisa), dock utan att ”moralisera” (döma) under medlingen, men vad innebär detta egentligen?

En medlare berättar om en vansklig medlingssituation, vilken kan ge oss en illustration. Medlarna hade som vanligt haft ett förmöte (inför medlingen) med båda parter, var för sig. Dessutom hade de förberett medlingsmötet genom att sitta ned en stund innan tillsammans med den oroliga gärningspersonen. Medlaren tyckte med andra ord att mötet förberetts så bra som möjligt. Trots det startade mötet med att gärningspersonen förolämpade den brottsutsatte grovt.  

Medlaren förklarar, i min intervju, att hon försökte påminna om de frågor som gärningspersonen sagt att hon ville ställa till den brottsutsatte, och uppmuntrade henne sedan att fråga den brottsutsatta istället för att anklaga.

 Medlaren vill, i sin roll som opartisk, inte uttrycka direkt till gärningspersonen att denne gör fel, det vill säga undviker att ”moralisera”, i linje med ansatsen att ”lägga det på en icke-anklagande nivå”. Medlaren kan samtidigt inte låta samtalet fortsätta i samma kränkande ton. Det slutar dock bra, menar medlaren, eftersom hon kunde plocka upp de välvilliga frågor vilka gärningspersonen nämnt under förmötet.

Förmötet, som hålls med båda parter inför medlingsmötet framstår som en stöttesten i utövandet av den opartiska medlarrollen. Även samtalsformen, som medlarna initierar, tycks ha betydelse. Som en medlare säger, i en intervju, så byter parterna ofta samtalsnivå radikalt; från den vanemässigt anklagande till medlingens respektfulla och icke-anklagande.

Enligt kulturantropologerna Conley och O’Barr (1998)[5] kan det finnas strukturella orsaker till varför medlingssamtal ofta blir effektiva. Olika medlingsformer kan skilja sig mycket åt, men två grundläggande delar återkommer oftast:

  • Båda parter får berätta sin historia, då den andre förväntas lyssna och vänta på sin tur.
  • En tredje part (medlaren) inkluderas, vilken har makt att genomdriva en viss konversationsetikett och struktur.

I vardagliga konversationer är överlappande tal och en tävling om att få ordet vanligt och i konflikter upptrappas ofta anklagelser okontrollerat. Medling förändrar däremot reglerna och strukturen i konversationen. Tack vare att samtalsrytmen förändras, och att parterna stannar upp och lyssnar på den andre, blir svaren mindre skarpa och mer genomtänkta. Medlingen har också en normativ samtalsstruktur som Conley och O’ Barr (ibid.) kallar en ”ethos of understatement” (underdriftsetik), det vill säga den är mildrande och kompromissande snarare än upptrappande likt argumentation i vardagslivet eller, kan tilläggas, viss argumentation i domstolen.

Medlarna använder retoriska verktyg i sin guidning av medlingssamtalen. Ett exempel på ett sådant är att uppmana deltagarna att fråga istället för att anklaga. De kan betona betydelsen av att finna gemensamma lösningar samt tala mer om vad som hänt än om vems fel det är och på så sätt introducera en alternativ samtalsetikett och struktur än den juridiska. Snarare än ”ethos of understatement” tycks det framförallt vara en ”ethos of inquiring” (i betydelsen ställa frågor) som uppmuntras i de medlingsverksamheter vi har observerat.

Det viktiga här är att en medlingens ”ethos of inquiring” tycks hjälpa till att ”skapa moral” och upprätthålla medlarnas opartiska roll, samt hjälpa den till att avleda upptrappande anklagelser mellan parterna i en konflikt. Detta förväntas medlarna dessutom göra så subtilt att de nästan blir osynliga, vilket kan förklara skildringen av medling som delad av ”två huvudpersoner”.

 

Anna Rypi har tillsammans med Veronika Burcar bland annat skrivit boken ”Medlingens moral, emotioner och mångfald” (Bokbox Förlag).

 


[1] Framförallt internationellt.

[2] Christie N (2009) Lagom mycket kriminalitet. Stockholm: Natur och kultur. Christie är dock generellt en medlingsförespråkare.

[3] Detta har inte gjorts i så stor utsträckning i forskningen, se Rypi A och Burcar V (2012) Medlingens moral, emotioner och mångfald. Malmö: Bokbox förlag.

[4] Christie, N (1977) Conflicts as property. The British Journal of Criminology, Delinquency and Deviant Social Behaviour 17(1): 1-15.

 [5] Conley J M and O’Barr W M (2000) Just Words: Law, Language, and Power. International Journal for the Semiotics of Law, Vol. 13, nr 1: 115-119.

 

 


Dela sidan:
Skriv ut:

Taggar:

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se