Beslutet ändrades inte efter omprövning. Kriminalvården anförde att det rörde sig om en anstalt där klienterna viss tid på dygnet är inlåsta i sina bostadsrum varför deras möjligheter att då själva sätta sig i säkerhet vid brand i det närmaste är obefintliga. Dessutom anses risken för spridning vid eventuell brand vara överhängande. Mannen har vidare möjlighet att röka under promenadtid vid två tillfällen per dag.
Till förvaltningsrätten anför mannen att det är av hänsyn till personalen och deras arbetsmiljö som rökningen begränsas till bostadsrummet. Där finns ett fungerande fläkt- och ventilationssystem, och madrass och gardiner är flamskyddade. Dessutom kan han hantera cigarettrökning på ett sätt som inte äventyrar säkerheten för andra intagna.
Förvaltningsrätten konstaterar att det förutom de skäl Kriminalvården anfört, även finns en ökad risk för att en intagen avsiktligen anlägger en brand, med hänsyn till den situation han befinner sig i.
I RÅ 2010 ref. 9 uttalar Regeringsrätten att rökning inte är någon rättighet – men däremot en frihet som av tradition tillkommer vuxna människor. Enligt Regeringsrätten motiverar sanktionsmöjligheten en restriktiv tolkning av möjligheterna för kriminalvården att besluta om långtgående inskränkningar i de intagnas tidigare friheter utan stöd i lag.
Förvaltningsrätten finner nu att anstalten inte visat att den haft stöd i lag för att förbjuda rökning i bostadsrummen på anstalten. Därmed har anstalten inte haft fog för sitt beslut, varför mannens överklagan ska bifallas.
