”Att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser är som att sminka en muräna – grundproblemet är komplext”

DEBATT – av Tove Lindgren, jur. kand.

I min egenskap av nyanställd biträdande jurist deltog jag under våren vid Ericssons bolagsstämma. Flera aktieägare anmärkte då på den stora ansamlingen män i styrelsen (10 av 12) och undrade om ”det ändå inte borde få plats lite fler kvinnor?” En aktieägare i hundraårsåldern sa så här fint: ”När Gud Fader skapade världen skapade han inga skillnader i intellektuella resurser mellan könen. Detta vill jag med skärpa framhålla”. En annan sa: ”vi har fem miljoner kvinnor i landet, vi borde väl kunna putta in ett par till i styrelsen?”

Mellan åren 2000 och 2011 ökade andelen kvinnor i styrelserummen varje år, men den trenden bröts 2012. Idag är endast cirka 23 procent av ledamöterna kvinnor. Dags att putta in fler? Självklart. Detta vill jag med skärpa framhålla. Men då är det alltid nån som säger ”Åh, nej!Kvotera inte! Låt kompetensen styra!!! Annars kommer kvinnor känna att dom inte duger som dom äääär, utan att dom behöööver kvoteras in.” 

Eeh, nej. Kvotera gärna in mig i Ericssons styrelse any day, jag lovar att inte ta illa vid mig. Problemet är inte kvotering, problemet är tvärtom att det finns personer som på allvar påstår att kvinnors kompetens kommer att ta dem in i styrelserummen. Här möter vi ju som bekant det berömda glastaket, eller – ärligare och mindre förskönande – det strukturella förtrycket.

Vissa personer (nyliberaler) tror inte på någon sådan här struktur. De säger: ”Åååh, alla är fria. Det är du själv som bestämmer hur ditt liv ska bli. Och om du känner att samhället pressar dig till att bete dig på ett visst sätt så är det bara hjärnspöken, för du kan ba softa o göra som du vill o ba va fri”. Men som den snälle Ericsson-aktieägaren uppmärksammat oss på har ju Gud fader inte skapat några skillnader i intellektuella resurser mellan män och kvinnor och om alla ba va asfria så skulle det sitta cirka 50 procent kvinnor i bolagsstyrelserna. Bra. Hejdå nyliberaler,hoppas att vi aldrig mer ses.

Hur förändrar man då dessa strukturer? Strukturer utgörs av normer och normer kan bara förändras genom att människors beteenden förändras. Men om människorna i en grupp benefittar sjukt mycket på normerna (till exempel genom att gruppen har asmycket makt) är det tänkbart att de inte vill agera annorlunda.

Så! Istället får lagstifterskan kliva in och kräva 50 procent kvinnor i alla bolagsstyrelser på börsen. (40 procent är ett procenttal som ofta hörs. Klassiskt. Om kvinnor har 40 procent av makten så känns det nämligen ungefär som att det är 50/50). Men eftersom det bor en liten nyliberal i varenda jurist tänkte jag nu bemöta de argument som ploppar upp likt flugsvampar i era huvuden.

1. ”Men om tjejerna inte platsar i styrelserna får de väl ändra sitt beteende så att de gör det! Ja, tuffa till sig och ha lite pondus/riskaptit/självförtroende/mod/cojones (annat valfritt manligt attribut) för att passa in”.

Nej, kvinnor ska inte ensamma ändra sitt beteende. Om det ska till en ändring av diskriminerande normer krävs att alla ändrar sitt beteende. Risken när man börjar prata om manliga och kvinnliga egenskaper är att man ger sig in på en slippery slope väl näragenushets (begrepp lånat av Liv Strömquist).

Genushets innebär att pracka på andra människor genusnormer, till exempel att män har pondus och riskaptit. Jag menar inte att det inte är så att män typiskt sett besitter vissa egenskaper och kvinnor andra, utan jag menar att det är problematiskt att det är så. Dessa egenskaper är ju inte medfödda, utan de förväntas av oss.

En kompis till mig som jobbar på advokatbyrå har en chef som är bland de värsta genushetsare han varit med om. Samtalsämnet i fikarummet spelar ingen roll, vad det än gäller ska chefen in med ett intressant könsperspektiv. ”Men apropå matlagning” säger chefen. ”Är det inte jävligt intressant att tjejer är lite mer sådär pyssliga. Ja, alltså tycker om att göra små gulliga desserter i ugnen i små gulliga formar, medan killar gör liksom typ en stor marängsviss! Är inte det ändå jävligt intressant?!” säger han med ett stort leende. 

Nej chefen, betraktelsen att män och kvinnor agerar olika är inte intressant. Det intressanta är analysen: varför agerar män och kvinnor olika. Betraktelsen att män och kvinnor agerar olika utan att addera en analys är ungefär lika intressant som marängsviss är finessrikt. Betraktelsen bidrar bara till att genusnormer förstärks. Att, som chefen, uttala sig i generaliserande ordalag om manligt och kvinnligt (genushetsa) är häpnadsväckande okontroversiellt. Det förekommer på alla nivåer och också i kvoteringsdebatten.

PG Gyllenhammar är numera kvoteringsförespråkare, bland annat av det skälet att kvinnor fattar mer övervägda beslut (SvD 5 mars). Jag skulle vilja se hur väl det skulle tas emot om PG sa att vi skulle kvotera in judar som ekonomichefer eftersom de är så bra på att hålla i pengarna. Att argumentera för varför kvinnor/judar/romer/svarta behövs på arbetsmarknaden är nämligen felriktad argumentering. Frågan är inte varför vi/de behövs, utan varför andra grupper tror sig ha rätten att diskriminera oss/dem.

Det är möjligt att en del kvinnor behöver mer pondus/riskaptit/självförtroende/mod/cojones, (på samma sätt som att en del män skulle må bra av mer empati och perceptionsförmåga) men det kan inte bara vara upp till kvinnor att tillskansa sig sådana egenskaper. Samhället (dvs alla) måste se till att det bereds plats och finns en acceptans för de kvinnor som har cojones.

2. ”Men allvarligt talat, kvotering, kommer det verkligen att ge oss reell jämställdhet?”

 Nej, jag vet! Att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser är lite som att sminka en muräna; grundproblemet är komplext och klart fulare än tio penisar i Ericssons styrelse. Det räcker inte att kvotera för att vi ska få jämställdhet, men det skickar en signal.

Diskriminerande normer som inte bryts av samhället självt får lagstifterskan hantera. Bäst effekt åstadkoms troligen om man börjar på toppen av maktpyramiden. Ibland anförs nämligen argumentet att det saknas kvinnor på höga operativa poster och eftersom sådan erfarenhet krävs för att utföra ett gott styrelsearbete så är styrelsekvotering ingen god idé.

Det anförs att det i så fall vore klokare att kvotera in kvinnor till sådana höga operativa poster. Obs nej! Bolagen kommer ju att tillsätta kvinnor på höga operativa poster eftersom det ställs krav på 50 procent kvinnor i styrelsen. På detta sätt ”rinner” jämställdheten ner i leden om ni fattar.

3. ”Kvotera inte! Kvotering är en för stor inskränkning i äganderätten! Om jag har startat upp ett bolag måste jag själv få bestämma vilka som ska driva det!”

 Nej! Juridiska personer är en företeelse som är skapad av staten och förutsättningarna för dess liv regleras av staten. Att staten ytterligare skulle bestämma något om formerna för aktiebolagets utformning är väl inget märkvärdigt. Dessutom pratar vi här om börsbolagen. Det är nämligen de bolagen som får mest medial uppmärksamhet. Är det helt omöjligt att hitta kvinnor till din styrelse kan du lista dig på en alternativ handelsplats, be my guest!

På senaste tiden har kvotering blivit något av en politisk stridsfråga. Vissa politiker har agerat med chock som om kvotering vore något radikalt. När hände det? 

Revolution är ett radikalt verktyg. Kvotering är ett modest, (fungerar till exempel alldeles utmärkt i Norge, Frankrike, Holland, Italien och Spanien). Ett verktyg modest nog att föreslås av en hundraåring på Ericssons bolagsstämma måste vi väl kunna acceptera? 

Nästa år på bolagsstämman ska jag hitta den där hundraåringen, dunka honom systerligt i ryggen och säga åt honom att inte ge upp. Vi ska nog få se jämställda styrelser under våra livstider, både han och jag.