DEBATT – av Rickard Wessman, bolagsjurist och tidigare sakkunnig hos justitieminister Beatrice Ask
I den ständigt pågående debatten om våra nämndemän kom det under valåret fram ett nytt argument för att avskaffa medborgarnas representanter i dömandet: Eftersom väljarna röstar fel måste nämndemännen bort, eller i vart fall inte längre utses av fullmäktige.
Få skulle på den grunden föreslå inskränkningar i medborgarnas inflytande över vilka som utses till den lagstiftande eller verkställande maktens organ. Men när det gäller den dömande makten förs detta fram som ett argument.
Det visar återigen på en utbredd brist på förståelse för nämndens konstitutionella roll i rättstaten. Hur den stärker domstolarnas självständiga ställning, ger dem nödvändig demokratisk legitimitet och ställer lagstyret, inte domarmakten, i centrum.
Det har annars varit glädjande att i DJ-TV (Veckans Juridik) se att många i rättsväsendet verksamma jurister inte alls vill avskaffa nämnden, utan tvärtom lyft fram dess värde. För yrkesverksamma jurister ingår det naturligt i yrkesrollen att rådge och interagera med beslutsfattare som på papperet är juridiska lekmän. Advokaten rådger klienter, bolagsjuristen sin ledningsgrupp och jurister inom det offentliga sina ofta politiska huvudmän.
Men mycket villfarelse finns kvar. Var ska man börja? Ja, varför inte i den artikel jag skrev här i Dagens Juridik för två år sedan (2012-10-11).
Artikeln var ett försök att lyfta fram de grundläggande konstitutionella skälen till varför i stort sett hela den civiliserade västvärlden har ett betydande lekmannainslag i dömandet. Lekmän som utses lokalt eller genom lottning har en maktdelande funktion, deras inflytande i dömandet får en maktbegränsande funktion och deras deltagande i de hemliga överläggningar är maktkontrollerande. Till det kommer den rättsäkerhetsfunktion som nämnden spelar, främst vad gäller bevisvärdering.
Som institution uppfyller nämndemännen varje rekvisit i regeringsformens portalparagraf, men i den förenklade svenska debatten har deras roll reducerats ner till förklenande beskrivningar som “insyn” och “lokalkännedom”.
Kritiken den senaste tiden har riktats in på utnämningsförfarandet som av kritikerna ses som en “politisering”. Nämndemannautredningen försökte gå den här kritiken till mötes genom att införa en så kallad fri kvot till vilken intresserade personer skulle kunna nominera sig själva eller bli nominerade.
Det finns definitivt anledning för partierna att försöka hitta lämpliga personer även utanför de egna medlemslistorna. Men starka skäl talar för att behålla kärnan i dagens utnämningssystem: beslut i fullmäktige, på nominering från de lokala partierna.
Ska såväl nämnd som jury säkerställa domstolarnas legitimitet måste de utgöra ett representativt urval av befolkningen i domsagan. Enklast uppnås det genom lottning. Men eftersom ett urval har ansetts nödvändigt, och urval utan lottning snabbt blir politisk, har man valt att gå via fullmäktige. Och tack vare att alla politiska partier får nominera i proportion efter valresultatet neutraliseras politiken, utnämningarna kan ske utan votering, och alla röstande medborgare blir representerade.
När ett av de uttalade syftena för att ändra utnämningsförfarande är att utestänga en specifik del av befolkningen som röstar på ett visst parti så kommer representativiteten bli lägre. I vissa domsagor skulle det stänga ute närmare en femtedel av befolkningen. Hur påverkar det deras tilltro för rättsväsendet?
Dessutom riskerar politiseringen att öka, istället för att minska. Det finns nästan inga helt opolitiska organisationer, de flesta driver någon form av agenda. En viss politisk skevhet skulle dessutom kunna uppstå på grund av skiftande organisationsgrad och andra faktorer. I värsta fall skulle valen av nämndemän kunna utvecklas till rena politiska kampanjer som kan skapa voteringar.
Ibland sägs att nämndemännen utgör en rättssäkerhetsrisk. Men enligt en Karnovundersökning var det inte mer än 1 (en) procent av målen i underrätt som avgjordes av en enig nämnd med ordföranden skiljaktig. Av de nämndavgöranden som överklagades ändrade hovrätterna 60 procent men cirka en tredjedel faställdes faktiskt även i hovrätten. Ungefär samma statistik som när den tilltalade överklagar.
Om något bidrar alltså nämnden till att stärka rättsäkerheten. I många andra länder visar sig detta i att fler lekmannadomare används vid allvarligare brottslighet. Samma skäl ligger bakom att Sverige använder sig av jury i tryckfrihetsmål.
Ser man på nämndemän utifrån dessa utgångspunkter borde det snarare införas en möjlighet till fler nämndemän vid allvarligare brottslighet. Men kanske också en möjlighet för den tilltalade att avstå nämnd, eller avskaffa den vid erkända brott. Däremot kan såväl rösträttsregler och behovet av nämnd i hovrätt fortfarande ifrågasättas.
Hotet mot domstolarnas självständighet kommer idag snarare från lekmän utanför domstolarna än lekmännen innanför. Rättsordningen vilar på att vi anförtror åt självständiga domare att utan yttre påverkan tillämpa lag på de styrkta fakta i målen. Denna ordning är satt under allt högre tryck från det mediala kommentariatet.
Mediejurister avger utlåtande innan domstolsförhandling, eller till och med under den. Unders slagordet “läs domen!” uppmanas alla greppa sin egen högaffel och ge tumme upp eller ner för avkunnade domar. I TV3:s ”Trolljägarna” kunde vi se vad som närmast liknade rena skenrättegångar där juriststudenter i svarandes frånvaro alltid fann att skadeståndsgrundande brott var styrkt innan man, efter reklamen, skickade ut Aschberg att skipa rätt och kräva in skadestånd.
Denna trivialisering och medialisering av rättskipningen är ett hot mot rätten till en rättvis rättegång som fler jurister borde reagera mot. I England, där skyddet för ”fair trial” är betydligt starkare, gick Attorney General nyligen ut med riktlinjer som även omfattade sociala medier. Allt för att skydda rättegången från yttre påverkan.
Fler borde på allvar lyfta fram den konstitutionella betydelsen av starka lekmannadomare när staten utkräver straffansvar. En betydelse som visar sig när länder rör sig mellan diktatur och demokrati. Spanien införde lekmän i dömandet när statsskicket gick från Francodiktatur till demokratisk monarki. Juryn avskaffades i Ryssland 1917, återinfördes av Jeltsin på 90-talet men har nu återigen delvis avskaffats och ifrågasatts av Putin.
Mot denna bakgrund är det inte konstigt att man i England säger att “The jury is the lamp that shows freedom lives”. Det märkliga är varför så många i vårt land vill släcka den.
Foto: Joakim Nitz
