”Att arbeta i Sverige utan att lära sig svenska – det skapar segregation och polarisering”
DEBATT – av Madeleine Käärik, jurist och bland annat offentligt biträde i migrationsärenden
Färska minnen av valkampanjen. Heta frågor om invandringen. Mycket diskussion om att första jobb leder till integration.
Genom min juristbyrå under de senaste tio åren har det passerat flera tusen invandrare i syfte att försöka stanna i Sverige med hjälp av arbetstillstånd. Många av dem hade lyckats med att få arbets- och uppehållstillstånd. Har de integrerats i det svenska samhället, efter så många år? Min erfarenhet och känsla talar bestämt emot det påstående. Har något gått fel?
Det är väl bekant för oss alla att Sverige från december 2008 har öppnat möjlighet för arbetsinvandring. Hur går själva processen till?
Först söker man om arbetstillstånd som maximalt gäller i två år. Därefter förlänger man det med två år till. Efter fyra års arbete söker man om permanent arbets- och uppehållstillstånd. Vad gör man och hur lever man under tiden?
Arbetsinvandrare bör under denna fyraårsperiod ha en lön som motsvarar fackets krav och kan under inga förutsättningar vara lägre än trettontusen kronor i månaden före skatt.
I praktiken innebär detta att det inte finns något utrymme att lära sig svenska språket. Man kan inte göra uppehåll för att studera språket utan bör arbeta under hela perioden tills man får permanent uppehållstillstånd.
Det är ganska sällan som man inte får uppehållstillståndet förlängt utan de flesta presterar bra och stannar här permanent.
De flesta av mina klienter arbetar hos arbetsgivarna som själva är invandrare – och rätt ofta härstammar från samma land.
Ukrainare, vitryssar, georgier, uzbeker får arbete inom byggbranschen, hemtjänsten, hotell-städning, personal inom restaurangbranschen – som alla expanderar nuförtiden.
Dagligen får jag kontakt med mina klienters arbetsgivare. Jag kan räkna upp minst trettio företag där arbetsgivare härstammar från Östländerna och dessa anställer uteslutande sina landsmän.
Det som oroar mig är att övervägande del av mina klienter som är arbetsinvandrare inte känner till de mest basala saker om landet – även efter fyra års liv i Sverige.
Listan är lång och här är bara några exempel: Vilken myndighet är det som tillhandahåller slutskattesedel och vad handlar detta om? Vad betyder SFI (svenska för invandrare)? Språkförbristning gör att man omöjligen själv kan ifylla en blankett från Migrationsverkets hemsida om förlängning av arbetstillstånd…
Exempel löper vidare i en serie av begränsat språkkunnande och saknad kännedom om de mest allmänna fakta som gör att man börjar tveka – bor verkligen dessa människor i samma land som jag?
Vi är troligen på väg att få ett betydligt mer segregerat samhälle i Sverige än det vi har idag. Arbetsinvandring med krav på omedelbar produktionsprestation som anställd – och svårt begränsade möjligheter att ägna sig åt språk och kultur under organiserade former – är detta en effektiv strategi på sikt?
Hur kan man då lyckas med att integreras? För dessa nyanlända arbetare är just svenska språket det som är mest värt att rusta sig med. Språket är ett verktyg som i samspel med nyfikenhet till det nya landet kan leda till en upprinnelse av den långdragga process vi kallar integration.
Annars hamnar arbetsinvandrare i ett socialt nät som består av landsmän och härmed hämmas språkutvecklingen. Det blir svårt för dem att kunna integreras i samhället och Sverige förbli ett okänt land för dem.
Långsamt men säkert kommer då dessa numera inte så få invånare i Sverige att forma en uppfattning – ”vi och dom”…
Vi kan inte passivt avvakta tills sprickan uppkommer. I slutändan leder till att arbetsinvandrare polariserar sig i förhållande till det svenska samhället.
Jag har svårt att föreställa mig att tanken bakom arbetsinvandringen var att få permanent bosatta arbetstagare med familjer att bli en grupp som efter misslyckad integration inte skulle betrakta sig som en del av Sverige.
Den onda cirkeln måste brytas – och vi alla bör anta den utmaningen oavsett bakgrund och politisk hållning.
