Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Åtskilliga exempel där regering och riksdag brutit mot grundlagen – inrätta en författningsdomstol”

Debatt
Publicerad: 2018-01-24 14:02

DEBATT – Joar Lindén, jur.stud och ordförande, Liberala studenter Skåne och Henrik Österström, jur.stud och styrelseledamot Liberala studenter Skåne.

 

Den svenska demokratin är i realiteten ytterst bräcklig. Att riksdagen eller regeringen inte oproportionerligt inskränker enskildas fri- och rättigheter kontrolleras delvis av domstolar genom så kallad normprövning.

Trots att normprövningsmakten har utvidgats innebär den fortfarande en mycket begränsad kontroll. Således bör en författningsdomstol inrättas för att effektivt kunna skydda enskildas rättsställning samt säkra det demokratiska statsskicket framöver.

I Sverige ska det allmänna enligt 1 kap. 2 § regeringsformen ”verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv”.

Våra konstitutionellt grundande fri- och rättigheter utgör därmed till viss mån en teoretisk gränsdragning vid instiftandet av ny lag.

Upprätthållandet av dessa gränser och de demokratiskt fundamentala rättigheterna kontrolleras primärt genom normprövning utförd av domstolar. De rättighetsinskränkningar som följer av lagstiftning ska vara proportionerliga mot vad som anses nödvändigt för värnandet av demokrati och rättigheter, varvid domstolen är medborgarnas slutliga rättighetsskydd.

I dagsläget skulle det vara möjligt för riksdagen att agera i strid mot gällande grundlag. Det finns redan åtskilliga exempel på sådant förfarande där riksdag och regering i efterhand hänvisar till att de har etablerat ny sedvänja i strid mot gällande grundlag, vilket påstås motivera att grundlagen måste ändras (Se Thomas Bull, ”Konstitutionella snedsteg. En studie av svensk trohet mot grundlag”, i Smith och Petersson, Konstitutionell demokrati, 2004, s. 71 ff.).

Demokratin står således på en bräcklig grund utan en instans som övervakar att den demokratiskt grundade konstitutionen faktiskt upprätthålls även gentemot riksdagen om vi tillåter att sedvanerätten prioriteras över gällande rätt.

”Vi står alltså inför det icke helt ovanliga läget att domstolar, myndigheter och enskilda medborgare får finna sig i att grundlagen icke behöver tillämpas när de som har den reella politiska makten är ense om att sätta sig över dennas regler. Detta är den typisk situationen vid allt revolutionärt maktövertagande.” – Gustaf Petrén, RÅ 1976 Aa 23 s. 15.

Problematiskt nog är domstolarnas befogenheter så pass knappa att de inte kan garantera ett fullt effektivt rättsskydd. Normprövningen får bara ske i konkret anknytning till ett specifikt fall och om en lag anses strida mot grundläggande demokratiska principer får den ändå inte åsidosättas annat än i det aktuella fallet.

Det innebär att lagar som oproportionerligt inskränker rättigheter inte får ogiltigförklaras generellt. Förvisso utför även lagrådet vanligen viss normkontroll inför stiftandet av lag. Domstolens svaga normprövning i samband med faktumet att lagrådets kontroll enbart är konsultativ medför dock en reell avsaknad av effektivt skydd för rättigheter och demokrati.

Den svenska domstolen är vidare tydligt underställd riksdagen och regeringen i en relativt skev maktdelning, vilket kan kontrasteras med den tyska domstolens betydligt starkare maktställning.

Även då domstolen är självständig angående dömandet i enskilda fall kan verksamheten i väsentlig mån inskränkas av riksdagen och regeringen genom administrativa föreskrifter och finansiella restriktioner. Det är orimligt att den kontrollerande instansen ska vara underställd den som kontrolleras i nuvarande omfattning.

Visserligen är domare inte folkvalda, vilket innebär att ett expanderade av normprövningsbefogenheter är svårförenligt med den demokratiska idén att den offentliga makten ska emanera från folket.

Som domaren Carl Josefsson skriver i Svensk Juristtidning (Vad gör domstolars normkontroll legitim? – Slutreplik, 2015) krävs härvid insikten “att normkontrollen väsentligen fyller funktionen att skydda och stärka, inte ersätta, den demokratiska processen.”

En författningsdomstol skulle därmed stå som en garant för den konstitutionella demokratins upprätthållande i enligt med att den offentliga makten utövas under lagarna.

Emellertid kan det rimligen framföras att politisk makt inte bör överföras till icke-politiska organ. På grund av lagarnas generella utformning tillskrivs domstolarna genom ökad normprövningsextensitet ett utvidgat tolkningsutrymme som kan anses vara av politisk karaktär.

Att centralisera normprövningen till en författningsdomstol medför dock att vanliga domstolar avpolitiseras genom att de fråntas de värdeavvägande befogenheterna som normprövningen medför. Således kan vanliga domstolar fokusera på att bedriva rättskipning och överlåta till författningsdomstolen att helhjärtat värna att de konstitutionellt grundade fri- och rättigheternas efterlevnad.

En institutionaliserad normprövning genom en oavhängig författningsdomstol bidrar vidare till att balansera maktdelningen och utjämna det politiska inflytandet över normgranskningen.

För att sammanfatta är det nuvarande rättighetsskyddet för enskilda gentemot det allmänna mycket bristfälligt. Tryggandet av konstitutionens efterlevnad framöver förutsätter således både ökade befogenheter och en ökad oavhängighet för domstolar, varför en författningsdomstol bör inrättas.

Ett sådant effektiviserat skydd är visserligen svårförenlig med ett folkrepresentativt maktutövande men nödvändigt för upprätthållandet av den konstitutionella demokratin.

Införandet av en författningsdomstol syftar däremot inte till att ersätta den demokratiska processen, utan utgör ett vitalt steg i säkrandet av att demokratin även ska tillfalla kommande generationer. Likväl som folket borde riksdagen och regeringen vara reellt tvungna att verka inom ramen för befintlig konstitution.

 

 

 


Dela sidan:
Skriv ut:


Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se