Hösten 2005 kom Rembrandttavlan ”Självporträtt” som rånats från Nationalmuseum i december 2000 till rätta.
Detta skedde i Köpenhamn genom en operation av amerikansk, dansk och svensk polis i samarbete. Där agerade en polis som köpare av tavlan. Fyra personer som hade tagit befattning med tavlan vid mötet i Köpenhamn kunde då gripas.
De fyra åtalades sedan för häleribrott vid Stockholms tingsrätt.
Tingsrätten fann att tre av dem gjort sig skyldiga till grovt häleri. Tingsrätten kom fram till att deras befattning med tavlan inte hade kommit till stånd om inte en mellanhand, på uppdrag av polisen, hade förmått dem att söka kontakt med den eller de personer som hade hand om tavlan. De hade därför utsatts för en otillbörlig brottsprovokation. Med hänvisning till ett rättsfall från Europadomstolen om brottsprovokation fick de åtalade nedsättning av sina straff i tingsrättens dom.
Domen överklagades till Svea hovrätt av både åklagaren och de tre dömda. Hovrätten menade att brottprovokationen var otillbörlig och i strid mot artikel 6 i Europakonventionen. Därför gav hovrätten de tilltalade påföljdseftergift. Hovrätten bedömde att de åtalade provocerats att begå ett mycket allvarligt brott, som de annars inte skulle ha begått. Brottsprovokationen befriar enligt hovrätten inte från att saken skall prövas och medför inte ansvarsfrihet, men den skall beaktas som ett skäl för strafflindring eller påföljdseftergift.
I Högsta domstolen ogillas talan helt. Rätten konstaterar att frågan ej är reglerad i lag och lutar sig i stället på avgöranden i Europadomstolen. Domstolen menar i likhet med övriga instanser att brottet aldrig skulle ha begåtts utan polisens medverkan. Då utgången av en förestående rättegång genom polisens förfarande redan på förhand är avgjord har rätten till en rättvis rättegång blivit oåterkalleligen undergrävd.
Högsta domstolen konstaterar att man antingen kan avvisa eller lämna åtalet utan bifall. Vid ett avvisande skulle man se polisprovokationen som ett rättegångshinder, medan det vid ogillande skulle betraktas som en bristande materiell straffbarhetsbetingelse. Vid en samlad bedömning menar Högsta domstolen att man då möjligheten till en rättvis rättegång blivit oåterkalleligen undergrävd genom en polisprovokation ska ogilla åtalet.
