En man född 1917 och en kvinna född 1931 levde som sambor i en bostadsrättslägenhet på Östermalm i Stockholm. Båda dog i oktober 2007 och de hade inga gemensamma barn (men båda hade barn från tidigare äktenskap).
Dödsboet efter mannen (hans två söner) stämde dödsboet efter kvinnan (hennes dotter) och yrkade att paret skulle betraktas som gemensamma ägare till bostadsrätten.
Dödsboet efter mannen menade att det fanns en så kallad dold samäganderätt. Paret hade blivit sambor redan i slutet av 70-talet då mannen flyttade in hos kvinnan. Lägenheten var då en hyresrätt men omvandlades 1981 till bostadsrätt och paret köpte då lägenheten gemensamt – även om endast kvinnan antecknades som innehavare.
Enligt mannens dödsbo var det dock mannen som finansierade köpet och det var också han som betalade avgifterna till föreningen.
Dödsboet efter kvinnan menade å sin sida att paret inte blev sambor förrän år 2002. Man hävdade också att det var kvinnan ensam som hade köpt bostadsrätten och att hon vid sin död var ensam ägare.
Man vitsordade dock att mannen stod som låntagare av det lån på 172 600 kronor som hade tagits för köpet av bostadsrätten och att han också hade betalat avgifterna till föreningen. Kvinnan hade dock överfört motsvarande belopp till mannen, enligt dödboet.
Stockholms tingsrätt kom fram till att det lån som mannen tog för att köpa lägenheten innebar en presumtion för att han var ägare till bostadsrätten. Eftersom dödsboet efter kvinnan inte hade motbevisat detta så vann dödsboet efter mannen rättegången.
Svea hovrätt kom dock fram till att utredningen i målet inte var sådan att det kunde anses visat att paret vid tidpunkten för lägenhetsköpet verkligen avsåg att de skulle äga bostadsrätten gemensamt. Tingsrättens dom ändrades därför till fördel för dödsboet efter kvinnan.
Högsta domstolen konstaterar nu – utifrån det sätt som mannens dödsbo har fört sin talan på - att det handlar om ett så kallat obligationsrättsligt anspråk på att bli samägare till bostadsrätten som grundar sig på en så kallad gemensam partsavsikt.
HD konstaterar också att huvudregeln är att ett påstående om gemensam partsavsikt om samäganderätt måste bevisas men att en överenskommelse om samäganderätt under vissa förutsättningar kan presumeras.
Presumtionsregeln innebär att när egendom har köpts av den ena maken eller sambon för gemensamt bruk med ekonomiskt bidrag från den andra så är det en utgångspunkt – men inte mer – att egendomen ägs gemensamt.
HD slår fast att utredningen i målet inte visar att det vid köptillfället verkligen förelåg en gemensam partsavsikt om samäganderätt. Därefter – vid en prövning enligt presumtionsregeln – beaktar HD att mannen vid köpet åtog sig betalningsansvaret för lånet som finansierade köpet. HD konstaterar också att köpet avsåg en bostad som kvinnan och hennes familj hade innehaft sedan lång tid samt att parterna inte hade gemensam ekonomi.
Sammantaget kommer HD fram till att förhållandena i målet skiljer sig från vad som i allmänhet är fallet när makar eller sambor förvärvar en bostad. HD understryker att även om avsikten var att mannen skulle fortsätta att bo tillsammans med kvinnan så framstår det inte som näraliggande att anse att det var fråga om ett köp som syftade till att skaffa en bostad för gemensamt bruk.
HD slår därmed fast att mannens dödsbo inte har en dold samäganderätt till bostadsrätten varvid hovrättens dom ska faställas.
Foto: Mats Andersson/Scanpix
