Rubrikerna i brittisk press har de senaste veckorna handlat om ärkebiskopen av Canterbury. Debatten har varit intensiv. Många har krävt biskopens omedelbara avgång. Kritiken har inte bara kommit från de egna leden, även andra trossamfund, politiker och samhällsdebattörer har omvittnat att de tappat allt förtroende. Tidningar har haft omröstningar om huruvida biskopen bör avgå och självaste premiärminister Brown har tagit avstånd.
Vad har då ärkebiskopen gjort?
Enligt rubrikerna har biskopen argumenterat för att Sharialagar bör införas i England. Om man med Sharia (Islamisk) lag förstår kvinnoförtryck och brutala fysiska kroppsstraff blir vreden lätt att begripa. Om den månghundraåriga straffrättstradition som Old Bailey utvecklat skall ersättas med t.ex. offentliga avrättningar genom stening på Piccadilly Circus så bör detta kritiseras hårt. Likaså framstår införande av handamputation som påföljd för stöld som en tveksam straffrättsreform. Ärkebiskopen måste ha förlorat allt omdöme!
Om man studerar debatten närmare avtar dock upprördheten, eller byter snarare karaktär. Som ofta handlar det om mediala överdrifter. Bakgrunden visar sig vara att ärkebiskopen hållit ett tal för jurister på temat Civil and Religious Law in England. Att hävda att föreläsningen skulle vara ett brandtal för införandet av Sharialagar är dock osant. (Texten i sin helhet www.timesonline.co.uk/tol/comment/faith/article3333953.ece)
Till saken hör att Sharia berör åtskilligt. Vid sidan av extrema brottspåföljder, anmärkningsvärd attityd till homosexualitet, otrohet, kvinnans ställning m.m. finns komponenter som väl ryms inom de fri- och rättigheter västliga demokratier värnar. Här finns bl. a. regler för handel och alternativa sätt att hantera bankfrågor, detaljerade renhetsregler, riktlinjer för gudstjänster, föreskrifter om relationer mellan människor och om hur samhället ska styras. Till detta bör läggas att Sharia i några länder har officiell ställning, att regelsystemet är föränderligt och att företrädare i olika länder ibland har vitt skilda åsikter om vad Sharia innebär. Långt ifrån alla uttolkningar är extrema.
Ärkebiskopens tal kan kritiseras i enskildheter och några delar kan framstå som naiva. Framställningen är emellertid också i avgörande delar balanserad, den lämnar inget utrymme för acceptans av extrema straff eller kvinnoförtryck och den tar upp många viktiga frågor som handlar om hur och under vilka förhållanden en sekulär stats rättssystem uppfattas som rättvist ur ett religiöst perspektiv.
Framför allt diskuteras lämpligheten av mer eller mindre långtgående erkännanden av religiösa regelsystem. Tvärtom mot vad mediebevakningen ger intryck av är ärkebiskopen öppen i sitt förhållningssätt. Det framhålls att även ”om någon slags pluralistisk rättsordning skulle erkännas, så kan antas att … ingen ’kompletterande’ rättsordning kan ha makt att förneka någon rättigheter som andra medborgare har eller rätt att straffa sina medlemmar för att hävda sådana rättigheter”.
Betraktat isolerat handlar talet om den allestädes närvarande frågan om hur ett rättssystem bör utformas.
***
Demokratiska samhället accepterar i stor utsträckning sedvänja och mer eller mindre slutna regelsystem som kompletterande rättsordningar. Självregle¬ring genom avtalsfrihet och konfliktlösning genom skiljedomar godtas så länge överenskommelserna inte kolliderar med samhällets regler i övrigt. Det gäller privata angelägenheter, näringsliv, idrott och annat föreningsliv. En odiskutabel insikt är också att acceptans bäst uppnås när reglerna är väl förankrade bland de människor som berörs.
I klartext innebär detta att ett rättssystem som uppfattas som etiskt, religiöst och moraliskt acceptabelt vinner i såväl rationalitet som legitimitet. Samtidigt gäller motsatsen. Ett rättssystem som inte beaktar vad olika grupper uppfattar som viktiga frågor, eller utan övertygande argument förbjuder alternativa uttryck, löper större risk att desavoueras. Historien tillhandahåller oräkneliga exempel, konflikterna gäller såväl religion som kultur och moral.
Ärkebiskopen av Canterbury underströk ”vikten av att göra alla grupper delaktiga i samhällsprocessen för att begränsa förtryck”. Reaktionerna är paradoxala och det är förvånande att diskussionen i så stor utsträckning handlar om ärkebiskopens person. Frågorna är centrala, de blir allt viktigare i ett allt mer pluralistiskt samhälle och de bör kunna diskuteras på ett balanserat sätt.
