Snart är det ett år sedan två små barn dödades och deras mamma skadades svårt i hemmet i Arboga. Den brutala och tragiska händelsen chockade nog de flesta. Till en början riktades intresset mot barnens far som möjlig gärningsman, men efter ett par dagar bytte förundersökningen fokus. En tidigare tysk flickvän till mammans sambo blev istället intressant som möjlig gärningsman. Massmedia rapporterade intensivt om förundersökningen och särskilt den tekniska bevisningen blev aktuell allteftersom löpsedlar och tv-reportage rapporterade om vikten av att finna biologiska spår på brottsplatsen.
I oktober 2008 dömdes den tidigare flickvännen till livstids fängelse av Västmanlands tingsrätt för två mord och mordförsök. Tingsrätten konstaterade att det visserligen inte fanns någon teknisk bevisning som knöt kvinnan till mordplatsen men en rad andra omständigheter, s.k. indicier, pekade ut henne som enda möjliga gärningsman. Domen överklagades till hovrätten, som igår, efter en nästan lika omfattande huvudförhandling som den i tingsrätten, fastställde tingsrättens dom. Även hovrätten finner i sin dom att den indiciekedja som presenterats av åklagarsidan är tillräckligt stark för att fälla den tyska kvinnan till ansvar och det trots avsaknaden av teknisk bevisning som binder henne till brottsplatsen. Till skillnad från tingsrätten väljer hovrätten att dessutom beakta delar av den svårt skadade mammans minnen från händelsen. Dessa fragment pekar enligt hovrätten inte direkt ut den tyska kvinnan, men de skall ses som ytterligare omständigheter, indicier, som talar för att hon är enda möjliga gärningsman.
Vi har inte många tidigare exempel på förundersökningar som bevakats så intensivt av massmedia. Det massmediala intresset kring händelsen i Arboga har säkerligen ställt höga krav på alla inblandade i processen, men särskilt på inblandad polispersonal, åklagare och domstol. Hovrättens dom visar nu att förundersökningen bedrivits på ett mycket professionellt sätt och att åklagarna lyckats styrka den kedja av omständigheter som indirekt pekar ut den tyska kvinnan. Enligt hovrätten är det således ställt utom rimligt tvivel att rätt gärningsman nu har fällts till ansvar för de brutala brotten.
Massmedias redan tidiga fokusering på den tekniska bevisningens betydelse i målet är intressant att diskutera. Jakten på DNA-spår från brottsplatsen skapade många löpsedlar under sommaren 2008. När det sedan visade sig att det faktiskt inte fanns några användbara DNA-spår att ta fasta på vände fokuseringen till vad icke-existensen av biologiska spår kunde ha för värde i skenet av övrig bevisning. Man skulle kunna tolka massmedias fokusering i denna del som att det i deras värld inte kan existera en brottsplats utan biologiska spår, dvs. det måste gå att hitta t.ex. DNA-spår på alla brottsplatser – om man bara letar tillräckligt länge. Den här trenden har i den amerikanska juridiska doktrinen fått ett namn, CSI-effekten.
I bevakningen kring Arboga-målet har denna effekt för första gången blivit klart synlig även i Sverige.
CSI-effekten härrör som namnet avslöjar från de senaste årens populära kriminalserier som i större utsträckning än tidigare likartade tv-serier fokuserar på brottsplatsundersökningen i varje enskilt fall. På bara några sekunder analyseras biologiska spår i TV-rutan och den skyldige gärningsmannen kan spåras lagom till att avsnittet avrundas femtio minuter senare. Redan tidigt efter de moderna kriminalseriernas frammarsch kunde man i USA konstatera att framförallt jurymedlemmar, dvs. vanliga amerikanska medborgare (lekmän), i allt högre utsträckning började efterfråga teknisk bevisning i de mål de blivit utvalda att döma i. Denna utökade efterfrågan ledde i flera fall till att enskilda mål ogillades eftersom det inte fanns någon teknisk bevisning att uppbringa. Vetskapen hos dessa jurymedlemmar om vad som numera rent tekniskt är möjligt gjorde således att de omedvetet började ställa högre krav på bevisningen i enskilda fall än som faktiskt var behövligt enligt gällande bevisregler.
Den massmediala fokuseringen kring den biologiska bevisningen i Arboga-målet kan som sagt tolkas som ett utslag av denna effekt. Det som har varit svårt för jurister att tydligt förklara i mediesammanhang är att bevisläget som sådant i Arboga-målet inte är särskilt unikt. Våra domstolar tar dagligen ställning till s.k. indiciemål eftersom det i många brottmål faktiskt inte finns annan bevisning att tillgå utöver parternas egna utsagor. Det är långt ifrån majoriteten av alla mål som innehåller teknisk bevisning, men det i sig är naturligtvis inte ett hinder för domstolen att pröva saken och eventuellt finna ansvarsfrågan utredd. Det är dock oroväckande om allmänheten (inom vilken även journalister, poliser och jurister ingår) förleds att tro att modern rättskipning kräver mer bevisning än vad som tidigare har varit behövligt – och det endast mot bakgrund av att utvecklingen medfört att det idag finns fler olika typer av bevismedel än tidigare. Med andra ord skulle ett sådant uttryckssätt medföra att kravet på bevisningen i det enskilda fallet skulle växla över tiden och framförallt att mer bevisning skulle krävas i ett specifikt fall idag än i ett likartat fall för tio år sedan. En sådan utveckling skulle definitivt inte gynna rättsskipningen. Att en modern brottsplats, oavsett anledning, således kan sakna biologiska spår som går att analysera är nog en verklighet vi måste lära oss att förhålla oss till. Sedvanlig bevisvärdering skall således inte omedvetet påverkas av ett s.k. CSI.-tänkande.
Hovrättsdomen i Arboga-målet har ur denna aspekt på ett pedagogiskt och tydligt sätt fastslagit att det i en indiciekedja inte behöver finnas t.ex. ett DNA-spår som binder en gärningsman till en brottsplats för att densamme skall kunna anses skyldig till ett brott. Men även om en indiciekedja skulle innehålla ett identifierbart DNA-spår så behöver även det värderas bevisrättsligt. Vad många tenderar att glömma bort är att också ett kriminaltekniskt DNA-spår till sin karaktär är att betrakta som ett indiciebevis, dvs. en omständighet som talar för ett visst faktum men vars rimlighet skall bedömas i skenet av övriga omständigheter i målet.
Lärdomen som kan dras ur Arboga-målet är således att biologiska spår inte alltid behöver finnas på en brottsplats. Och att det kan finnas många orsaker till det. En modern rättskipning innebär således inte att vi skall efterfråga mer bevisning än vad som i allmänhet torde krävas. Däremot är förekomsten av t.ex. DNA-spår i en förundersökning, vilket därefter kan åberopas som ett DNA-bevis, naturligtvis ett fantastiskt komplement till övriga utredningsåtgärder och bevismedel. Men DNA är inte allt.
Johanna Björkman
