DEBATT – av Magnus Andersson, partiledare Piratpartiet
På bara ett fåtal år har samhället gått från stark teknikoptimism, till teknikdysfori. De sociala nätverk som för inte så länge sedan skulle rädda demokratin, utmålas idag av bland andra Karin Pettersson och Martin Melin till demokratins största hot.
Webbföretag som Google och Facebook, får vi lära oss, ser oss användare som produkter de kan sälja till andra reklamföretag. Och de politiska påtryckningarna mot dessa företag blir allt starkare.
Bakom den narrativa striden mellan mediaföretag och webbtjänster finns dock en annan, typiskt svensk, omständighet som i ännu högre utsträckning kommodifierar – att göra produkter av – privatpersoner.
Denna omständighet är för närvarande under prövning i Stockholms tingsrätt (målnummer FT 7495-18).
En myndighet har erbjudit en privatperson ett skydd mot att de personuppgifter myndigheten samlat in om privatpersonen ska lämnas ut till reklamföretag. Erbjudandet har presenterats som en kryssa-i-ruta, som privatpersonen har kryssat i.
Trots detta har myndigheten lämnat ut privatpersonens uppgifter till ett reklamföretag. Reklamföretaget har därefter upprepade gånger skickat reklam till privatpersonens e-postadress.
Domstolen står inför en rad knepiga frågor, såsom tillämpligheten av OSL 21 kap. 7§ (kan myndigheter alls anta saker?), innebörden av ett erbjudande från en myndighet (kan myndigheter alls erbjuda skydd från reklam?), EU-rättens verkan i Sverige (vilka utfästelser om europeiska medborgares rättigheter gäller inte för dem som bor i Sverige?) och skadeståndsansvar.
Men en större, och mer principiell, fråga skulle behöva återuppväckas efter sin snart 30-åriga slummer: är medborgares identiteter i själva verket en statlig produkt, som obegränsat kan säljas eller lämnas ut till reklamföretag? Och hur påverkar det demokratin?
Staten har till skillnad från webbtjänster exakt information om enskilda. Medan webbtjänster gör statistiska inferenser utifrån digitala spår, agerar privatpersoner oftast lagstridigt om de inte ger staten många, korrekta och specifika uppgifter om sina beskaffenheter.
Staten har en bättre produkt än webbtjänsterna eftersom de tvingar privatpersonerna att bidra till riktigheten i datakällorna på ett sätt som webbtjänsterna inte kan göra.
Senaste gången som frågan utreddes var år 1986. Utredningsserien Integritet i informationssamhället noterade med avsmak att myndigheterna finansierar sina IT-system med försäljning av medborgares identiteter, men konstaterade att det vore för svårt att finansiera myndigheternas informationsförsörjning på andra sätt. Därför bestämdes att alla myndigheter vars informationsförsäljning saknar lagstöd bör lämna ifrån sig medborgarnas identiteter gratis.
Myndigheterna som säljer uppgifter tjänar på detta. Företagen som från vissa myndigheter kan få gratis uppgifter tjänar på detta. I kläm mellan företag och myndigheter är privatpersoner som vill ha makt över sin egen identitet. Denna omständighet har inte förändrats sedan 1980-talet och vi gör både oss själva och demokratin en otjänst om vi låtsas att det är webbtjänsternas statistik som plötsligt blivit ett problem i stället för det dåliga statliga ledarskapet.
Jag hejar på privatpersonen i ovanstående tvistemål. I första hand då EU-rätten gör den svenska statens produktifiering av de egna medborgarna till en europeisk anomali – faktum är vi européer uppmanas vara stolta just över att EU ger oss makt över oss själva. Men också för att staten i första hand själv bör agera på ett så pass respektfull och demokratistödjande sätt som möjligt innan den kritiserar webbtjänster.
Ett gammalt talesätt säger att man ska hålla rent framför egen dörr och för statens räkning är det i högsta grad tillämpligt här.
