”Apropå ADHD-medicinering: Kriminalitet som ett biologiskt betingat handikapp – åter till 20-talet?”
DEBATT/REPLIK – av Lars Lundström, fil dr i psykologi och leg psykolog
”Trots åratals erfarenhet av att undervisa i och använda statistik hade vi inte utvecklat någon intuitiv känsla för tillförlitligheten i statistiska resultat vid små urval. Våra subjektiva bedömningar var inte korrekta; vi hade alldeles för lätt att tro på forskningsfynd som grundades på otillräckliga bevis och att bygga vår egen forskning på alldeles för få observationer.” (Nobelpristagaren Daniel Kahneman i Thinking Fast and Slow. Penguin 2012)
Problemet kan exemplifieras med en svensk studie av amfetaminister med ADHD-diagnos Studien sammanfattas så här:
”Resultaten från läkemedelsprövningarna visar att behandling med metylfenidat under strukturerade förhållanden kan vara ett säkert behandlingsalternativ för personer med samtidig ADHD och amfetaminberoende.”
Hur ser då forskningsunderlaget ut i denna studie som kostat skattebetalarna närmare 5 miljoner kronor? Undersökningen, i anslutning till Hågaanstalten, omfattade 54 individer (alla män). 27 medicinerades med metylfenidat (Concerta) och 27 i kontrollgrupp erhöll placebo under 6 månader. Man ansågs ha fullföljt vid tre fjärdedelar av avsedd medicinering.
Hälften av deltagarna kunde direkt ange om de erhöll Concerta eller sockerpiller. Det är då givetvis inte möjligt att hävda att studien är blind för deltagarna vilket uppges i studien.
I metylfenidatgruppen bortföll 18 av 27 individer och i placebogruppen 23 av 27. Av ursprungligen 54 individer bortföll alltså 41. Detta innebär att inga andra slutsatser kan dras än att undersökningen är misslyckad.
Detta anmärkninsvärda bortfall framgår inte av avhandlingen och kunde först inte redovisas utan sekretessbelades av hänsyn till deltagarnas integritet. Givetvis en absurditet eftersom det enbart gällde antal. En parallell till det kända Gillbergfallet. Först efter ingripande av Kammarrätten i Stockholm kunde bortfallets storlek nå offentligheten.
Exemplet är hämtat från Maija Konstenius i maj framlagda avhandling vid Karolinska Institutets institution för klinisk neurovetenskap (Konstenius, Franck m fl, ADHD in substance use disorders). Sammanfattningen fortsätter:
”Individuellt anpassad dos, med högre maximal dos, resulterade i minskade ADHD symtom, bättre kliniskt allmäntillstånd och högre kvarstannade i behandling. Dessutom minskade risken för återfall i missbruk hos denna grupp personer med mångårig beroendesjukdom”.
Som TT-nyhet erhöll detta nyligen stor spridning i svenska media: Läkemedel mot ADHD resulterar i färre återfall i missbruk. Det visar en studie vid Karolinska institutet där 54 fängelsedömda män med ADHD och amfetaminberoende deltog.
Konstenius citeras påstå att detta är väldigt betydelsefullt, eftersom återfall i kriminalitet ofta är kopplat till själva missbruket i den här gruppen.
Det förefaller som om KI här står inför exakt det problem som Kahneman inledningsvis identifierar. Avhandlingens slutsats saknar stöd i insamlade data.
Vilket säkert inte kommer att förhindra att den används för att motivera utbyggnaden av ADHD-avdelningar på åtta anstalter i syfte att medicinera närmare hälften av internerna som anses lida av detta föregivet neuropsykiatriska funktionshinder. Kriminalitet som ett till stor del biologiskt betingat handikapp. Åter till 20-talet?
Läs också:
Höjd dos ADHD-medicin minskar återfallen för missbrukare – ny studie från Karolinska Institutet
