Forskaren Joel Rasmussen har undersökt hur tre industriföretag kommunicerar risker i arbetsmiljön och åtgärder efter olyckor. Hans doktorsavhandling visar att två synsätt, det arbetsmiljöorienterade respektive det beteendeorienterade perspektivet, krockar i fråga om hur just arbetsmiljö och risk ska bedömas.
– Om man ser på risker utifrån ett beteendeorienterat perspektiv kan man säga att någon fick problem med hörseln för att han glömde att använda hörselskydd – ansvaret ligger hos individen. Medan om man ser till arbetsmiljöorienterade åtgärder kan man lösa problemet genom att hitta tekniska lösningar som sänker bullernivån.
En mellanchef jämförde en fabrik med en motorväg, och konstaterade att människor inte går rakt ut framför en bil. Lika försiktig borde man vara med en potentiellt farlig maskin på sin arbetsplats. ”Anställda kan inte leva i vadderade rum”, menade chefen.
– Men det är ju så klart inte aktuellt att fotgängare ska gå omkring på motorvägen. Däremot måste människor kunna få röra sig på sin arbetsplats, säger Joel Rasmussen.
I fredags disputerade han med avhandlingen Saftey in the making: Studies on the Discursive Construction of Risk and Safety in the Chemical Industry.
– Arbetsmiljö och arbetstagares hälsa är ett angeläget ämne. Enligt ILO dör 2,2 miljoner människor per år i arbetsmiljörelaterade olyckor och sjukdomar i världen. En produktionsanställd löper 10 gånger högre risk att skada sig på jobbet än en tjänsteman, och 15 gånger högre risk än sin chef eller företagsledning.
– Det väcker intressanta frågor om kunskap, makt, relationen mellan individ, organisation och samhälle, och om hur riskansvar och riskutsatthet ”blir till” och förhandlas kommunikativt, säger Joel Rasmussen.
Resultatet av avhandlingen var inte riktigt som Joel Rasmussen väntade sig.
– Jag förväntade mig mer utav öppen oenighet, mindre synbar konsensus kring risk och arbetarskyddsfrågor. Min förvåning kan bero på att flera studier på riskområdet som tidigare har aktualiserat risk, skydd, kommunikation och makt har genomförts vid extraordinära händelser där det tydligt finns viss oenighet, med flera parter som har olika viljor.
– Uttrycken för konsensus i min studie blir därför extra intressanta, och hur konsensus etableras kommunikativt i det vardagliga.
När väl en allvarlig olycka sker kan olika synsätt till viss del uppmärksammas och förhandlas. Men detta skulle behövas långt tidigare och även i samband med mer vardagliga händelser och incidenter, menar Joel Rasmussen.
I tidigare forskning på området har en spänning och konkurrens mellan individuellt och kollektivt skyddande strategier uppmärksammats.
En individuellt skyddande strategi är exempelvis att påminna människor att de ska vara försiktiga och hålla i ledstänger när de går i trappor. En kollektivt skyddande strategi skulle kunna vara att man bygger om en trappa som har snäva steg som man kan fastna i med hälen så att den blir säkrare för alla som går i den.
– Avhandlingen utgör ett viktigt bidrag till denna forskning genom att visa hur dessa två, i viss mån konkurrerande, traditioner förespråkas och förhandlas språkligt.
För människor i arbetslivet bidrar avhandlingen enligt Joel Rasmussen med kunskap om att språket faktiskt är med och formar arbetsplatsrelationer och hur risk och ansvar för risk ”blir till” genom kommunikation snarare än är givet.
– Med ökad kunskap kan de också själva bli aktörer som är med och formar riskfrågorna och åtgärder utifrån sina intressen och utifrån nya insikter.
Avhandlingen visar att det finns generationer av sätt att tillskriva individen ansvar, både gamla som lever kvar, och nya.
– Analysen har visat att individualisering av riskansvar bottnar i gamla, traditionella roller, med chefer som ger direktiv och råd gällande beteenden eller attityder och produktionspersonalen som förebrår sig själva för ”klantighet” och ”slarv”. Detta befäster vikten av att arbetstagare ska utföra sitt arbete med större försiktighet, och lägger riskansvaret på individen.
– Men även nya koncept och teknologier som främjar medarbetaransvar och deltagande, vilket ligger i linje med idéer om effektivt resursutnyttjande, tenderar att lägga ansvaret på individen.
Trots att så kallad beteendebaserad säkerhet och incidentrapportering kan upplevas som icke-hierarkiska och stärkande för den produktionsanställde, förläggs i stor utsträckning riskansvaret och arbetet med att undvika olyckor och sjukdom på individen, säger Joel Rasmussen.
Avhandlingen visar hur anställdas utsagor om risk och säkerhet är fyllda av dilemma.
– Exempelvis vill man ofta inte anklaga någon för riskfyllt beteende eller slarv, fast man ändå gör det. Då används ett vagt språk som utelämnar vilka som var inblandade i incidenten eller som åtminstone gör aktörsfrågan väldigt diffus.
Detsamma gäller när olyckan händer dem själva och de ser sitt eget beteende som orsaken till olyckan. Många använder då också ironi och humor för att lätta upp allvaret. Dessutom förminskar man risken eller olyckan.
– Om jag till exempel har bränt mig kraftigt avfärdar jag det som ”småsaker som händer”. Det är förståeligt, ingen vill vara den som klantar sig eller slarvar. Samtidigt gör det vaga språket rörande ansvar, och även förminskningarna av händelser, att ett beteendefokus blir mindre kontroversiellt. Det kan upprätthållas med mindre motstånd från dem som faktiskt tillskrivs, och tar på sig, ansvaret.
Enligt Joel Rasmussen synliggör avhandlingen hur ojämlika maktrelationer skapas genom kommunikation och hur riskansvar tillskrivs med kommunikativa medel.
– Det är viktigt att sådana svåra frågor synliggörs och blir medvetandegjorda, för det är inte alltid som vårt sätt att kommunicera och vårt sätt att skapa relationer är medvetet och genomtänkt.
– Genom mitt fokus på språket kan avhandlingen också bidra till att främja en kritisk medvetenhet om språkets roll i formandet av relationer och ansvar på jobbet, särskilt med avseende på risk- och hälsofrågor.
Joel Rasmussen råder arbetstagare som vill få till förändringar i arbetsmiljön att samla in åsikter från sina kollegor och skyddsombud och agera kollektivt, då hörs deras röst bäst. Detsamma gäller även skyddsombud och mellanchefer.
Bild: Linda Söderlindh
