”Anna har bott hela sitt liv i Sverige – är det verkligen barnets bästa att utvisa henne till en diktatur?”

DEBATT – av Madeleine Käärik, jurist och bland annat offentligt biträde i migrationsärenden

Under min första muntliga förberedelse för drygt tio år sedan, i en tingsrätt nära Stockholm, lade en kvinnlig domare ett par gammaldags barnglasögon mitt på bordet och sade: vi samlades här för att finna lösningen som mest gagnar era barn. Det är ”barnets bästa” som skall vara vägledande i vårdnadstvister.

Året är nu 2018. Mina klienter – en vanlig svensk familj från en stockholmsförort – håller på att skiljas. Domen kommer: barnen ska bo kvar med sin mamma i lägenheten, behålla tryggheten av att kunna gå i samma skola respektive dagis och behålla hela det sociala nätverket omkring sig.

Pappan måste flytta från det gemensamma boendet för barnets bästa. Andemeningen med barnkonventionen förkroppsligas därmed.

Under de år som jag har varit verksam inom asylrätten har det aldrig varit lätt att få uppehållstillstånd för de barn som vistats i Sverige under större delen av sitt liv.

När lagändringen kom år 2014 så trodde vi alla inblandade att det skulle bli fler positiva beslut i de ärenden som rörde barn. Barnen som sökte skydd skulle inte behöva klara den höga ribban avseende bevisbördan som annars gällde för vuxna asylsökande.

Enkelt uttryckt: barn skulle inte behöva prestera lika starka bevis som vuxna för att få stanna i Sverige. Förhoppningen var dock förgäves.

I februari 2015 kom en dom från Migrationsöverdomstolen som blev vägledande för underinstanserna. Den handlade om en trettonårig flicka som hade levt nästan halva sitt liv i Sverige. Hon fick ett avslag och skulle lämna Sverige.

Varför blev det så här? Det kan inte ens jurister förstå och svara på. Det går inte ens att angripa avgörandet eftersom ett motiverande resonemang saknas i domen. Det framkom enbart ett torftigt konstaterande om att, trots barnets förhållandevis långa vistelse i Sverige, bröt man inte mot något internationellt konventionsåtagande och avvisningen kunde därmed inte ses som en oproportionell åtgärd.

Numera läser jag denna motivation i varje avvisningsbeslut från Migrationsverket som gäller familjer vars barn har vistats större delen av – eller hela sitt liv – i Sverige.

Låt mig ge ett exempel. Anna, som i själva verket heter något annat, är född i Sverige och är tio år gammal. Hon har bott hela sitt liv i en liten stad nära Stockholm. Hon har gått på dagis, förskola och nu är hon i grundskolan.

Anna talar enbart svenska och har aldrig varit i föräldrarnas hemland som är en av de värsta diktaturerna i Östeuropa. En glad liten tös som bekymmersfritt ritar prinsessor och småsjunger svenska visor på asylutredningen.

Beslutet – avslag – kom efter några månader. Annas bästa enlig utlänningslagen är att hon skall åka till hemlandet.

Alla Annas behov anses således tillgodosedda bara genom att hon åker härifrån med sin familj.

Är det verkligen så att hon efter sitt tioåriga liv i Sverige inte längre behöver sina fröknar, kompisar, grannar, familjevänner i kyrkoförsamlingen, Lucia och midsommarfirande? Hon – som är ett av de vanliga svenska barnen – ska med sin svenska mentalitet kastas in i ett främmande land som hon aldrig ens har besökt.

Är asylsökande barn mer kapabla att klara av ett sådant slag i livet? Äventyrar vi inte deras psykosociala framtida utveckling? Riskerar vi inte att åsamka deras mentala hälsa bestående skador?

Barnets bästa blir bara tomma ord i sammanhanget och man skäms vid genomgången av beslutet med sin klient.

Ett annat exempel gäller en familj som tidigare fått avslag om asyl men bott kvar i Migrationsverkets lägenhet i väntan på preskription. Familjens barn har omhändertagits av sociala myndigheterna med stöd av lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.

Modern tvångsvårdas regelbundet på ett psykiatriskt sjukhus. Fadern – som har varit våldsam mor sina barn – träffar de enbart i kontaktpersonens närvaro. Barnen har bott i en kontaktfamilj i nästan tre år.

Nu söker hela familjen asyl på nytt. Så fort vi får avslag kan man avvisa dessa barn med uppenbart olämpliga vårdnadshavare. Här blir det abrupt slut med alla andra bedömningar kring barnens förhållanden – då de utvisas tillsammans med sina föräldrar.

Kravet på barnets bästa kommer därmed betraktas som uppfylld enligt den rådande praxisen.

Migrationsverket och Migrationsdomstolen stödjer sina avslag på att vi inte bryter mot någon konventionsåtagande när dessa barn skall avvisas.  

Jag vill påstå att Sverige bryter mot barnkonventionen när vi berövar dessa barn deras privata liv i Sverige. Tolkningen av begreppet barnets bästa i utlänningslagen – lever den upp till barnkonventionens anda?

Sverige har ratificerat barnkonventionen bland de första länderna i Europa. Låt oss fortsätta att vara stolta över det och inte exkludera de barn som söker här om asyl.

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här