Samhällen som bygger på angiveriplikt utgår ifrån principen om att statens angelägenheter är synonyma med medborgarnas angelägenheter – att det som är bra för staten också är bra för dess medborgare.
Detta är, i en teoretisk mening, en logisk slutsats om man utgår ifrån att vi är en del av en fulländad demokratisk ordning där de maktbefogenheter som har anförtrotts statsmakterna aldrig missbrukas och där enskilda medborgares, i och för sig, legitima rättigheter måste vara beredda att ge vika för det som statsmakterna för stunden anser är majoritetens bästa.
Endast så kan en angiveriplikt motiveras och få gehör hos de potentiella angivarna.
I Sverige finns ingen generell angiveriplikt. När det gäller vissa yrkeskategorier har vi till och med vänt på steken och förbjudit angiveri genom tystnadsplikt.
Ett sådant exempel är advokatkåren där tystnadsplikten utgör en väsentlig del av själva kärnan för advokatyrket – den ovillkorliga lojaliteten mot klienten. Att nitiskt och redbart tillvarata klientens intressen är inte primärt en skyldighet för advokaten utan framförallt en rättighet för klienten. Denna generella utfästelse om lojalitet och förtrolighet är dessutom en grundläggande förutsättning för att både balans och funktion i vår komplicerade rättsstat överhuvudtaget ska kunna upprätthållas.
Strax före jul avgjorde dock Europadomstolen ett mål som kommer att påverka inte bara relationen mellan Europas advokater och deras klienter utan också den generella synen på advokatens tillförlitlighet som samarbetspartner och rådgivare.
Den franske advokaten Patrick Michaud ansåg att det så kallade tredje penningtvättsdirektivet slet advokatetiken i stycken och utgjorde ett brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Han hade därför dragit den franska staten inför rätta.
Europadomstolen höll dock inte med Patrick Michaud utan gick på den franska statens linje; advokatetik, lojalitetsplikt och förtroende mellan advokat och klienter i all ära – men vid en proportionalitetsbedömning så väger bekämpningen av penningtvätt och terrorism tyngre enligt Europadomstolen.
I Sverige är det tredje penningstvättsdirektivet lag sedan 2009. Dess legitimitet har dock varit omdiskuterat utifrån både Europakonventionens perspektiv, rättegångsbalkens bestämmelser om advokaters tystnadsplikt och betydligt mer högtstående principer än så.
Rådet för advokatsamfunden i Europa (CCBE) har, precis som det svenska Advokatsamfundet, kämpat med näbbar och klor mot detta regelverk. Efter Europadomstolens dödsstöt får den kampen till stor del anses förlorad – i varje fall när det gäller möjligheten att med vårt mest grundläggande regelverk komma till rätta med problemet.
När Sverige införlivade direktivet passade ”vi” dessutom på att göra den svenska lagstiftningen betydligt mer långtgående än vad direktivet egentligen kräver. Finanspolisen ansåg nämligen att detta var nödvändigt för att kunna bedriva en effektiv brottsbekämpning.
Lagstiftningen innebär, kort och sammanfattningsvis följande: advokater (och andra konsulterande jurister) har en lagstadgad skyldighet att bryta sin lojalitets- och tystnadsplikt mot klienten vid misstanke om penningtvätt.
Detta kan – och ska – ske på främst två sätt: advokaten har DELS en skyldighet att självmant ange sin klient till Finanspolisen om advokaten misstänker penningtvätt. Advokaten har DELS en skyldighet att, utan dröjsmål, lämna samtliga uppgifter om klienten till Finanspolisen om Finanspolisen misstänker penningtvätt.
För att skydda polisens utredning så är advokaten dessutom belagd med munkavle och får alltså inte informera sin klient om att han har tjallat för polisen eller att polisen har varit och rotat i klientens handlingar.
Det är givetvis mänskligt omöjligt att upprätthålla en lojalitet till en människa som man samtidigt har hemligheter för. I synnerhet när dessa hemligheter är en direkt följd av just den lojalitet som den andra förväntar sig. Och till råga på allt när hemligheterna – med eller utan stöd i lag – utgörs av ett svek.
Enligt sedvanliga advokatetiska regler måste alltså en advokat som hamnar i en sådan situation frånträda sitt uppdrag och är dessutom strängt förhindrad att ge minsta vink till klienten om orsaken till att deras vägar nu måste skiljas. Det är inte svårt att föreställa sig hur märklig en sådan situation i praktiken kommer att gestalta sig mellan en advokat och en mångårig klient.
Angiveriplikt är en i grunden obehaglig företeelse där inte bara historien förskräcker. Dess blotta existens har också en förmåga att skapa misstänksamhet och misstro även mellan människor som aldrig har för avsikt att ange varandra. I den mån man ska belägga människor med angiveriplikt – vilket det kan finnas fog för – så får det överhuvudtagiet inte handla om något fiskande i grumliga vatten.
En principiellt viktig fråga i sammanhanget är när det är rätt att göra inskränkningar i enskilda individers grundläggande rättigheter med hänvisning till en proportionalitetsbedömning som gynnar det allmännas – eller om man så vill statens eller majoritetens – intressen. Finns det ingenting som får vara heligt i sådana sammanhang? Hur långt kan en sådan pragmatisk princip egentligen drivas för sådant som genom en inte alltför populistisk retorik genomförs ”för den goda sakens skull”?
En mer reell infallsvinkel på situationen när det gäller advokater är att den här typen av angiveriplikt innebär en uppenbar risk för att personer som svävar i ovisshet och okunskap om till exempel en viss typ av transaktioner helt enkelt inte vågar söka sig till en advokat som annars skulle ha kunnat rätta till eventuella felaktigheter. Detta skapar en grogrund för en typ av ljusskygga upplägg och juridiska rådgivare som varken lagstiftaren eller Europadomstolen har tagit med i sina beräkningar.
RÖSTA: Är det rätt att advokater måste ange sina klienter till polisen vid misstänkt penningtvätt?
