Angelägen läsning för asylutredare

 Det händer att man får en present som man inte vill ha och så händer det att man får en som man tror att man inte vill ha. Jag fick en sådan present i julklapp i år, vars innehåll berörde mig så djupt att jag vill dela med mig av den till andra.
   Det är en bok som är föredömligt enkelt skriven och som redan har blivit film i Hollywood – något som för mig personligen utgör en varningstriangel för ytlighet, dramatik och pang-pang. Den här boken äger dock ett så imponerande flerbottnat djup, att den kanske överlever filmatiseringen. Jag hade dock personligen hellre sett att den filmatiserats i Europa, eftersom den, sitt djup till trots, innehåller både dramatik och spänning.
   Jag fick boken av en väninna, en advokat på Filippinerna, som i sin tur fått den av sin väninna, en kvinnlig filippinsk domare, med uppmaningen: Du måste läsa den här! Jag håller med, den här boken måste läsas – hur det blir med filmen – om den också skall rekommenderas – återstår att se.
   Sedan jag motvilligt lagt boken överst i min hög av tilltänkt julläsning – väl medveten om att jag skulle avkrävas ett omdöme när jag och givaren träffades igen efter juluppehållet – med avsikten att ”fuskläsa” presenten, dvs. att läsa början och slutet och vid behov några delar mitt i, för att pliktskyldigt kunna avge ett någorlunda insiktsfullt om än svepande omdöme, drabbades jag av bokens berättelser och undertexter. Jag blev, med ett lite högtidligt men samtidigt den mest adekvata benämningen på min läsupplevelse, ”berörd”.
   I ytskiktet handlar boken om två pojkars uppväxt i Afghanistan. I detta ytskikt får läsaren också en så pass bred information om detta samhälles uppbyggnad och sammanbrott under tiden från kungadömets fall och till nutid, att boken borde läsas av alla som är sysselsatta med vår asyl- och migrationsrätt. Boken upplyser oss om gruppmotsättningarna mellan landets olika folkgrupper och styrkan i dessa motsättningar, vilka följer dem vid en migration som ett ovälkommet lik i lasten.
   I boken, ”The kite runner” av Khaled Hosseini, får vi från de första sidorna se hur medlemmar av gruppen Hazara behandlas som underlägsna och mindre värda av majoritetsbefolkningen i Kabul. Det borde få oss att inse att det kanske inte är ett försvarbart beslut att skicka tillbaka alla afghaner till Kabul, med motiveringen att det råder ett relativt lugn där. Man bör nog ta hänsyn till vilken folkgrupp de tillhör och – som vid ställningstagande till om asyl skall beviljas – om den enskilde individen har särskild, legitim, anledning till att inte bli återsänd till denna del av landet.
Att det råder ett relativt lugn i ett kaotiskt land på en viss ort, kan inte per definition bedömas medföra att denna ort mekaniskt skall ses och utnyttjas som ett internt flyktalternativ. Boken ger beslutsfattare inom migrationssfären en insiktsfull landinformation, eftersom den är berättad av en person med egen delaktighet i denna speciella kultur, även om han sedan 1980 är bosatt i USA.
    En korrekt landinformation, vilken är en grundläggande förutsättning för ett lagenligt beslut om asyl, måste också inrymma information om olika folkgruppers kulturella villkor. Men hur skaffar man sig en sådan? I normalfallet sker detta genom UD, via Människorättsorganisationers hemsida och genom egna kontakter, men dessa förmår mera sällan förmedla ett budskap likt denna bok.
   Boken innehåller även en detaljerad och insiktsfull beskrivning av ett unikt svenskt fenomen – om vi ska tro på den psykologiska expertisen – ett apatiskt flyktingbarn, eller med psykiatrisk terminologi: ett barn med uppgivenhetssyndrom. Läs och tänk efter och se även den omöjliga situation, som ofta inträffar även här i Sverige, att någon lyckas ta sig ut ur ett ”helvete på jorden” men saknar papper. Se också den andra sidan på detta problem: att papper kan utgöra ett skydd för ett barn. Balansgången är närmast omöjlig.
   Det undre skiktet behandlar vår längtan att bli sedda och älskade av dem vi älskar och ser upp till och vår skam över, respektive vilja att gottgöra, det onda vi gör under vår vandring genom livet.