”Andelen häktade med restriktioner riskerar att erodera rättsväsendets legitimitet”

DEBATT – av Seher Celebi, snart färdig jurist från Örebro universitet, arbetar för Innerstans Advokatbyrå

De långa häktningstiderna och användningen av restriktioner har varit en fråga som debatterats flitigt på senare tid. Frågan har varit aktuell åtskilliga gånger, såväl i forum som Dagens Juridik och i internationella forum.

Det har riktats skarp kritik mot Sverige vid ett flertal gånger i samband med besök av internationella tortyrkommittéer. Kritiken har bland annat bestått i att restriktioner meddelas slentrianmässigt och att svensk lagstiftning inte innehåller en rimlig avvägning mellan behovet av en effektiv brottsutredning och behovet av att ålägga den misstänkte restriktioner.

Genom åren har flertalet lagändringar skett i syfte att minska detta förhållande, men problemet kvarstår.

Debatten har ofta kretsat kring långa häktningstider och de nämnda restriktionerna. Emellertid måste problematiken också ses genom historiska glasögon i syfte att bringa klarhet till varför det rådande läget ser ut som det gör idag.

Före 1994 års lagändring prövade inte domstolen frågan om restriktioner överhuvudtaget. Åklagaren skulle endast förhålla sig till om grunden för häktning var kollusionsfara.

Det fanns farhågor för att domstolsprövningen av huruvida kollusionsfara förelåg eller inte skulle vara slentrianmässig. Detta föranledde en lagändring år 1994 med följden att åklagare var tvungna att begära tillstånd för att kunna meddela restriktioner. Ytterligare ett bakomliggande skäl till att denna ordning infördes var att Sverige låg på en förhållandevis hög nivå avseende restriktionsanvändning.

Lagändringen 1994 syftade till att minska antalet frihetsberövade med restriktioner.

Sedermera visade lagändringen sig vara otillräcklig eftersom det åter riktades kritik mot restriktionsanvändningen. Tortyrkommittén framförde att 1994 års lagändringar inte hade lett till någon nämnvärd minskning av antalet häktade med restriktioner och den framförda kritiken föranledde ytterligare en lagändring år 1999. Förarbetena till denna lag betonade att den tidigare nämnda lagändringen inte hade fått den effekt som lagstiftaren hade åsyftat. Frågan om restriktioner och vilka restriktioner åklagaren vill ålägga den häktade förekom i princip inte under förhandlingarna.

Det infördes därför en rätt för den häktade att begära rättens prövning av åklagarens beslut om enskilda restriktioner. Regeringen ansåg att denna lagändring var viktig för att skapa så goda garantier som möjligt för att se till att restriktioner endast förekommer i den utsträckning som är absolut nödvändig. Domstolsprövningen avsåg dels att se till att restriktioner endast skulle användas när det var nödvändigt, dels att minimera innehållet i de restriktioner som tillämpas i varje enskilt fall.

Därefter har det visat sig att prövningar av sådant slag har varit sällsynt förekommande. Inte en enda ansökan om prövning hade förekommit bland alla brottsmålsavdelningar vid Stockholms tingsrätt under ett års tid. Sålunda kan det lätteligen fastställas att denna lagändring inte haft en betydelse i praktiken. Domstolsprövningen som skulle möjliggöras genom lagändringen förekom inte i den utsträckning som det får antas att lagstiftaren tänkt sig.

Häkteslagen (2010:611) tillkom efter mycket kritik riktad mot Sverige. En nyhet i sak var att tingsrättens prövning av åklagarens beslut att meddela restriktioner av visst slag för en häktad person skulle kunna överklagas. Det uttalade syftet sades vara att garantera att restriktioner för en häktad tillgrips och bibehålls med största möjliga restriktivitet. Med tanke på utslaget av den ovannämnda domstolsprövningen som var avsedd att komma till stånd får det anses att lagändringen var en ytterst liten ansträngning för att komma till rätta med problemet kring restriktionsanvändningen.

Lagstiftningsarbetet föregicks av den så kallade häktesutredningen och utredningen konstaterade att det förekom ”[…] svårförklarliga variationer mellan olika åklagarkammare avseende andelen häktade som åläggs restriktioner”.

Utredningen kom även till slutsatsen att det inte kunde uteslutas att restriktioner i vissa fall tillgreps i onödan eller bibehölls längre än vad som var motiverat av brottsutredningen. Häktesutredningen, vars uppdrag delvis omfattade en utvärdering av effekterna av reformen år 1999, konstaterade att ingen påtaglig förändring skett sedan lagändringen. Restriktioner tillämpades i samma omfattning och form som tidigare.

Med hänsyn till restriktionsförfarandets historia har åklagaren haft ett stort utrymme att fatta beslut på egen hand och det kan rimligen påstås att åklagaren fortfarande har ett alltför brett spelrum. De lagändringar som skett över tiden har inte alls varit långtgående med beaktande av den kritik som riktats mot Sverige och mot bakgrund av lagstiftarens uttalade ambitioner. Sedan beslutsmakten om restriktioner skulle få meddelas överfördes från åklagaren till domstolen har det i praktiken inte skett större ändringar.

I år gav Åklagarmyndigheten ut en rapport angående restriktioner och förslag på hur restriktionsanvändningen kan minska. I rapporten hävdas det, till min föga förvåning, att tillämpningen av restriktioner är tillfredställande. Av naturliga skäl har Åklagarmyndigheten ett intresse av att åklagares beslutanderätt kring enskilda restriktioner inte begränsas.

Såvitt kan utläsas har dock inga större ändringar skett sedan den sista lagändringen. Inte heller har Åklagarmyndighetens föreskrifter ändrats i något avseende.

Har de regionala skillnaderna som nämndes tidigare upphört utan vidare? Statistiken pekar på att restriktionsanvändningen är fortsatt hög. Hela 70 procent av de häktade är belagda med restriktioner. Även om det råder brister i dokumentationen gällande häktade och siffrorna av den anledningen är mindre tillförlitliga, kan det ses som en indikation på att restriktionsanvändningen är fortsatt hög.

Värt att hålla i åtanke är också att både lagstiftaren och Tortyrkommittén har påtalat att restriktioner endast ska användas när det är nödvändigt. En befogad fråga härvid är huruvida det är nödvändigt i 70 procent av fallen? 

Åklagarmyndighetens rapport innehåller många förslag för hur användningen av restriktioner kan minska. Somliga är bra och andra orsakar huvudbry.

Jag har en välvillig inställning till rapporten överlag eftersom den syftar till att minska restriktionsanvändningen men det kommer ta tid innan det sker en ändring. Särskilt med beaktande av vad vi har fått erfara fram till idag. Därtill har lagstiftaren varit motvillig att frånta åklagaren dennes beslutanderätt i fråga om den närmare arten och omfattningen av enskilda restriktioner. Därmed vilar ansvaret om att restriktioner inte förekommer i de fall det inte är nödvändigt på domaren. I och med att domaren har beslutsmakten är det också domaren som kan förhindra den olyckliga utvecklingen.

Ett oroande moment är att häktesutredningen framlade information om att åklagare sällan motiverade skälen till en begäran om restriktioner och i de fall det skedde var det regelmässigt samma skäl som styrkte att det förelåg kollusionsfara. Samtidigt råder det inga tvivel om att åklagaren i själva verket ska påvisa att det föreligger kollusionsfara och att det föreligger ett behov av restriktioner.

Detta missförhållande är oroande då det innebär att det inte sker en verklig prövning av om det är nödvändigt att ålägga den misstänkte restriktioner.

Det bör ställas högre krav på åklagaren i syfte att undersöka anledningen till restriktionsbehovet ifråga och allteftersom förundersökningen fortskrider bör kraven höjas. Det är inte tillfredställande att åklagarens grund för restriktioner är densamma som grunden för häktning, även om grunderna ofta  är likartade. Ytterligare uppgifter bör krävas för att den misstänkte ska underkastas restriktioner.

För att undvika att restriktioner bibehålls mer än nödvändigt bör domaren efter en viss tid också fråga vad åklagaren har vidtagit för åtgärder för att undanröja den påstådda kollusionen. Utan tillräckliga uppgifter från åklagaren är det är inte möjligt att företa en proportionalitetsbedömning.

Det är allmänt omvittnat att de långa häktningstiderna förenat med restriktioner är mycket påfrestande för den enskilde. De människor som är häktade är oskyldiga människor. De må vara misstänka för brott, men likt den demokratiska rättsstat vi lever i måste restriktionsanvändningen genomsyras av ett välbalanserat agerande från både åklagare och domare.

Behovs-, proportionalitets- och ändamålsprincipen måste genomsyra användningen av restriktioner i samband med häktning. I annat fall riskerar vi att erodera rättsväsendets legitimitet. I dag tyder omständigheterna på att åklagaren utnyttjar de medel som står denne till buds på ett otillbörligt sätt. Förekomsten av restriktioner är alltför hög och användningen av detta straffprocessuella tvångsmedel synes inte respektera de krav som kännetecknar en rättsstat. Sålunda måste domaren träda in i rollen som garant för att det existerande regelverket upprätthålls och följs till skydd för rättssäkerheten.

Seher Celebi har skrivit sitt examensarbete vid juristutbildningen vid Örebro universitet om restriktioner för häktade. Handledare var professor Josef Zila.