”HD vidgar tillämpningen av jura novit curia – detta påverkar i grunden hur talan ska föras i domstol”

ANALYS/DEBATT – av Finn Madsen, juris doktor h.c, advokat, partner, Advokatfirman Vinge

Principen om jura novit curia gäller i svenska domstolar. Domstolen anses traditionellt vara både berättigad och förpliktad att tillämpa den rättsregel domstolen uppfattar som adekvat. Detta anses gälla till och med om båda parterna skulle ha motsatt sig tillämpningen i fråga.

Parterna kan komma överens om vilka fakta som skall ligga till grund för domstolens prövning, men inte vilka rättsregler som skall tillämpas.

Domstolen har ibland rätt att tillämpa rättsregler utan att parterna fått tillfälle att yttra sig över dessa. Högsta domstolen uttalade dock i NJA 1999 s. 629 att när en domstol överväger att tillämpa en rättsregel som inte har varit på tal under rättegången, är det ofta lämpligt att domstolen fäster parternas uppmärksamhet på rättsregeln. Det tillfogades dock att det ”inte utan vidare” utgör ett rättegångsfel om så inte sker.

Dock gjordes inte klart när det föreligger ett rättegångsfel eller inte (det hänvisades till NJA 1989 s. 614 och ett särskilt yttrande). Ett exempel där HD förelagt parterna att yttra sig över en rättslig omständighet är NJA 2009 s 291.

Det har allmänt antagits att en domstol inte ska överraska parterna med rättstillämpning som inte kunnat förutses av parterna och som påverkar utgången. Utgångspunkten för de flesta är vidare att om en part explicit förklarat att han inte grundar sin talan på en viss regel eller regelsystem bör domstolen inte avgöra saken på grundval av dessa regler (i vart fall inte utan att domstolen klargör saken på förhand).  

I detta sammanhang kan det vidare uppmärksammas att det finns ett antal avgöranden i HD som en rad författare har tagit till intäkt för att parterna i förmögenhetsrättsliga mål kan styra rättsanvändningen till hur parterna lagt upp sin talan i rättsligt avseende. Det verkade som att det fanns en utvecklingslinje som pekade mot större möjlighet för parterna att bestämma rättsanvändningen eller i vart fall en skyldighet för domstolen att låta parterna på förhand få kännedom om vilken rättsanvändning som kunde bli aktuell. Detta har framstått som en naturlig utveckling med moderna rättssäkerhetskrav och en alltmer oöverskådlig mängd rättsregler.

Högsta domstolen verkar nu i några avgöranden ha vänt denna utveckling och styr i en riktning där man bortser från hur parterna lagt upp sin talan i rättsligt avseende och inte heller lämnar dessa möjlighet att ge sina synpunkter på rättsregler som parterna inte berört under förfarandet. Detta påverkar på ett grundläggande sätt hur parter och ombud ska utföra sin talan vid domstol.

Ett tydligt exempel är Högsta domstolens dom den 14 mars 2016 i mål T 3313-14. Kärandebolaget som övertagit ett emitterande bolags anspråk mot garanter som inte infriat sina löften om att teckna aktier i en nyemission krävde fullföljd av garantiavtalen med den rätt som det emitterande bolaget hade mot garanterna, det vill säga att var och en av garanterna skulle teckna sig för det antal aktier som belöpte på henne eller honom och betala däremot svarande teckningslikvid.

Käranden hade vidare enligt tingsrättens dom uttryckligen förklarat att det inte var fråga om någon skadeståndstalan.

HD framhöll att käranden visserligen i sin rättsliga argumentering formulerat det så, att garanterna skulle ”teckna” aktier och betala däremot svarande ”teckningslikvid.” HD menade trots detta, och trots vad som framförts vid tingsrätten om att talan inte avsåg skadestånd, att det var av intresse om ett underlåtet infriande av en teckningsutfästelse kunde utgöra ett skadeståndsgrundande avtalsbrott.

HD fann vidare att garanterna var bundna av garantiavtalen på det sätt som krävdes för att ett åsidosättande av teckningsåtagandena skulle medföra skadeståndsansvar. Parterna gavs inte möjlighet att kommentera frågan om skadestånd.

HD:s vidgade tillämpning enligt ovan av jura novit curia är ingen ensam svala. Det finns fler exempel.

I NJA 2014 s. 960 rörde det sig om att tolka innebörden av en bestämmelse om att avhjälpa fel i ABT94. HD förde ett resonemang om vad dispositiv rätt innebar i den uppkomna situationen. I samband med dessa överväganden konstaterade HD att det i målet förekommit ett kontraktsbrott med rätt till skadestånd och att en ansvarsbegränsning regelverket inte var tillämplig eftersom det rörde sig om ett avsiktligt kontraktsbrott. Dessa frågeställningar verkar inte ha berörts i målet.

Eftersom jag just varit involverad i två skiljeförfaranden där fråga förelåg om part gjort sig skyldig till avsiktligt kontraktsbrott har jag uppfattat att frågan om vad som i svensk rätt kvalificerar ett avtalsbrott som avsiktligt är i högsta grad oklar. Det finns flera olika uppfattningar och en rad faktiska förhållanden kan vara relevanta för denna bestämning.

Ett annat exempel kan vara NJA 2014 s. 760. Ett försäkringsbolag hade övertagit en kunds anspråk efter att ha utgett försäkringsersättning efter att kundens försändelser stulits av en fraktförares personal. Frågan var om försäkringsbolaget på utomkontraktuell grund kunde framställa anspråk mot fraktföraren som anlitats av kundens speditör.

Tingsrätt och hovrätt fann att knäsatta principer i NJA 2007 s. 758 rörande entreprenad skulle tillämpas vilket medförde att ansvarsbegränsning i avtalet mellan kunden och speditören skulle gälla. Detta innebar att anspråk på utomkontraktuell grund inte kunde riktas mot bakre led.

HD menade emellertid att principerna i NJA 2007 s. 758 inte hade den verkan i sammanhanget som underinstanserna utgått från. I stället fann HD av utredningen i målet att speditörens uppdrag inte innefattade mer än att för kundens räkning ingå fraktavtal i eget namn med fraktföraren. Mot denna bakgrund kunde uppdraget ses som en särskild form av kommission.

Av allmänna kommissionsrättsliga grundsatser hade kunden därmed ingått ett avtal med det bakre ledet eller fraktföraren. I följd härav skulle ansvarsbegränsningen i fraktavtalet mellan speditören och det bakre ledet tillämpas (som motsvarade villkoren mellan speditören och kunden). Enligt vad jag uppfattat kom här kommissionsrättsliga regler att tillämpas utan att parterna gavs tillfälle att kommentera dessa.

Några synpunkter på detta förtjänar att framföras. Att HD bortser från hur parterna rättsligt sett lagt upp sin talan gör att HD inte begränsas i sin prejudikatverksamhet (HD:s syn på jura novit curia får dock antas spridas till underrätterna där samma hänsyn inte gör sig gällande). Kanske kan det också främja möjligheten i HD att meddela vad som uppfattas som en materiellt tillfredsställande dom (förutsatt att parterna får kommentera nya rättsregler).

Det finns dock en ”downside” som är betydande:

• Det kan finnas invändningar som den förlorande parten kunde anfört om han känt till att andra rättsregler skulle användas, t.ex. beträffande skadestånd som HD i ovanstående mål kommit in. Här hade t ex frågor om avsaknad av vårdslöshet, skadeberäkning, medvållande eller jämkning kunnat komma på tal.

• Handläggningen av tvistemål blir vidlyftiga och kostnaderna excessiva om en part måste ta hänsyn till alla de rättsregler motparten skulle kunna åberopa (t.o.m. de som uttryckligen inte åberopas). Det är svårt att föreställa sig hur handläggningen av en sådan tvist skulle gå till.

• Att inte ge parterna möjlighet att uttala sig rörande överraskande rättsanvändning kan innebära att part inte ges möjlighet att utföra sin talan och att rättegången inte lever upp till kraven på en rättvis rättegång.