”Alltså: dags att läxa upp de frifräsande domarna i HD – de har ju retat upp våra blå makthavare…”
DEBATT/ANALYS – av Christer Danielsson, advokat och delägare Advokatbyrån Frank
Förr i tiden, när våra blå makthavare alltid var i opposition, ville de ha mindre politik och mer juridik. Om bara domstolarna fick bestämma mer skulle det bli bättre än när de röda styresmännen härjade fritt. Nuförtiden är det tvärtom.
Som bekant har Högsta domstolen sedan ett par år tillbaka radikalt ändrat rättstillämpningen i narkotikabrottmål. Det har skett helt på eget initiativ och utan förankring i någon lagändring. Syftet med den ändrade praxisen har varit att åstadkomma en mer nyanserad bedömning där annat än sort och mängd beaktas. En sidoeffekt – avsedd eller ej – har blivit att straffen många gånger blivit mycket kortare än förr.
Detta juridiska frifräseri har retat upp våra blå makthavare. På försommaren i år tillsatte man en utredning om narkotikabrotten. Att så skedde var ett direkt resultat av Högsta domstolens ändrade praxis.
”Vi har fått en omprövning i domstolarna som skickar signalen att vi har blivit mindre restriktiva i synen på narkotikabrott. Det är inte vad regering och riksdag har tänkt sig”, sade justitieministern till media.
Budskapet var detsamma – fast lite mindre rakt på i – utredningsdirektiven. Den väg HD har slagit in på innebär ”en genomgripande förändring av hur påföljdsbestämningen i narkotikamål sker i praktiken”. Det är inte bra eftersom lagstiftningen ska ”ge uttryck för en sträng, fast och konsekvent syn på den illegala narkotikahanteringen”.
Den stränga synen på narkotikabrottsligheten ska ”avspegla sig i strafflagstiftningen” – som det ju är politikernas prerogativ att utforma efter eget tycke och smak – ”men också i de straff som döms ut för narkotikabrott”. Utredaren ska därför ”överväga behovet av lagändringar till följd av rättsutvecklingen”.
Alltså: dags att läxa upp de frifräsande domarna, se till att de fortsättningsvis följer de politiska direktiven och inte oombedda hittar på något.
På den gamla tiden, när de blå alltid var i opposition och de röda styrde landet, hade ett sådant budskap från regeringen medfört pip och skrik från blått håll om missbruk av den politiska makten, övergrepp på domstolarna och annat dylikt. Nya tider nu.
Narkotikabrotten är inte heller det enda område där de blå är missnöjda med Högsta domstolen. Lika illa är det med justitierådens förmenta slapphänthet mot mördare.
För ett tag sedan skrev jag på denna plats om domstolarnas användning av livstidstraffet. Till min förvåning hade antalet livstidsdomar ökat dramatiskt under 90-talet och 00-talet. I mitten på förra decenniet var antalet livstidsdöma flera gånger större än någon annan gång i modern tid. I det läget tog Högsta domstolen ett eget initiativ, inte olikt det på narkotikabrottsområdet några år senare.
I rättsfallet NJA 2007 s. 194 slog HD fast att ”vid straffmätningen för mord [bör] livstidsstraffet förbehållas de allvarligaste fallen”. Alltså: bara i undantagsfall ska mord resultera i fängelse på livstid.
Detta bekräftades i en dom från Högsta domstolen i maj i år. HD uttalade där att livstidsstraffet ska tillämpas endast i ”undantagsfall” till exempel då gärningsmannen har mördat mer än en person eller omständigheterna är ”synnerligen försvårande”.
Prejudikatet från 2007 har medfört en kraftig nedgång i antalet livstidsstraff för mord; över en natt bröts utvecklingen från de två föregående decennierna.
Inte bra, tycker de blå. I slutet av sommaren i år skickade justitieministern ut en så kallad departementspromemoria på remiss. I den föreslås att HD:s linje från 2007 överges. I ett pressmeddelande säger justitieministern: ”I många fall återspeglar inte straffen för mord de aktuella brottens allvar.”
HD:s linje att livstidsstraff ska förbehållas ”de allvarligaste fallen” föreslås bli ersatt av en ordning där mord ”i regel bestraffas med livstids fängelse”. Regeringen hymlar inte heller med budskapet: ”[A]nvändningen av livstidsstraffet bör öka väsentligt och utgöra ett normalstraff i den meningen att det förutses dömas ut i en majoritet av fallen”, heter det i promemorian.
Nu är det ju som bekant så att politikerna inte kan beordra en ändrad rättstillämpning bara så där. För att fungera statsrättsligt måste ett direktiv om att skifta från undantag till regel knyta an till en lagändring. Och här har promemorieförfattaren löst det konstitutionella problemet lika enkelt som genialiskt. Hen föreslår helt sonika en liten omkastning i 3 kapitlet 1 paragrafen brottsbalken. Nu står det att för mord döms ”till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid”. I fortsättningen ska det stå ”till fängelse på livstid eller på viss tid…”. Simsalabim!
Men i själva verket är domarohörsamheten inte begränsad till den högsta dömande instansen. Nej, domstolarna över lag följer inte de blås direktiv om strängare straff. 2010 beslutade riksdagen på förslag av regeringen om lagändringar som syftade till strängare straff för allvarliga våldsbrott. ”En gärning som tidigare lett till fem års fängelse skulle nu ge sex års fängelse”, för att citera ur en debattartikel av justitieministern.
Men domarna har inte gjort som politikerna ville. Enligt justitieministern dömer domstolarna efter reformen till endast ”marginellt längre straff”. Hon anser detta vara ”anmärkningsvärt” mot bakgrund av ”den tydlighet som präglade 2010 års straffskärpningsreform”.
Därför har hon nu tillsatt ännu en utredning, också den med uttalat syfte att åstadkomma skärpningar i straffmätningen. Förra gången – 2010 – var instrumentet företrädesvis ändringar av de allmänna bestämmelserna om straffvärde i Brottsbalken. Eftersom det tydligen inte bet på domarkåren tänker man nu ta till ett skarpare vapen, ändringar i själva straffskalan.
Den sammantagna bilden är att regeringen är starkt missnöjd med hur framför allt Högsta domstolen men även andra allmänna domstolar agerar på straffmätningsområdet. Man vill tvinga domstolarna att i deras dagliga gärning genomföra regeringens kriminalpolitik.
I princip är detta förstås legitimt i ett demokratiskt samhälle, där ju ”all offentlig makt utgår från folket”. Frågan är väl dock hur långt i detaljstyrning som den politiska makten bör gå. Och frågan är förstås också – men den är ju rent politisk – hur vettigt det är att ständigt ropa på strängare straff.
För egen del är jag – numera – ganska skeptisk till det receptet.
Christer Danielssons artikel har ursprungligen publicerats i den senaste utgåvan av Dagens Juridiks systertidning Legally Yours.
