Detta är en av mitt livs nya sanningar. En sanning som jag skulle vilja förklara nedan.
I somras hade jag det tvivelaktiga nöjet att få tillbringa två veckor i ett syriskt kvinnohäkte, anklagad för än det ena än det andra storpolitiska illdådet.
Det slumpade sig även så att jag plötsligt- drygt tre decennier senare – fann mig själv vara inlåst i samma ökända ”förhörscenter” (läs tortyrcenter) som min far och hans vänner tillbringade tid i som unga aktivister.
Ironin gick inte förlorad på någon, med den stora skillnaden att jag VIP-behandlades som ingen annan. Inte ett hårstrå kröktes på mitt huvud. Min fars vänner förlorade lemmar, fick sina smaklökar bortbrända och genitalier förstörda.
Människorna runtom kring mig utsattes för samma vidriga behandling, medan jag själv var endast en åskådare.
Medan jag låstes in i den vansinnigt varma cellen stod jag plötsligt öga mot öga med vittnesmål bokstavligt talat inristade i väggarna på cellen, nr 10. Mitt i all oro och ångest kunde jag känna en sällsam tacksamhet, på ett sätt som är ovanligt om man är en ganska bortskämd tjej född på 80-talet.
Visserligen var situationen absurd.
Det var som om mina ”juristkollegor” inom det syriska rättsväsendet fått en totalflipp, tittat lite för mycket på dåliga spionfilmer och bestämt sig för att jag var en av dessa undercover-agenter, minus filthatten och trenchcoaten (på grund av den syriska sommarhettan).
Men spion, det var jag alltså definitivt.
Denna slutsats resulterade därför i att jag fördes in i ett litet kontor i domstolsbyggnaden i utkanten av Damaskus gamla stad, ställdes inför en domare/åklagare (ja, det var alltså samma person) av det mindre nogräknade slaget som beslutade att genast förvarstaga mig till dess att han kunde fatta beslut om min spionstatus.
Utan att gå in på just dessa nu ganska ovidkommande omständigheter i någon vidare utsträckning så insåg jag i efterhand att denna erfarenhet kommer vara ett av mitt livs mest avgörande ögonblick. Jag insåg att jag där och då, men även efteråt önskade alla mina medstudenter på juristprogrammet en liknande upplevelse. Minus kackerlackorna och översvämningarna i toaletterna förstås.
När vi på juristprogrammet till vardags läser straff och processrätt ingår påföljdsläran som en integrerad – men abstrakt del. När vi sedan gör notarietjänst skall vi ge förslag på påföljd och presentera för nämndemän och rådmän.Vi ska vara med i processen att besluta om huruvida människan mitt emot oss skall tillbringa tid på en anstalt för att sona sina brott eller om han/hon ännu inte förverkat sina chanser till att leva i frihet ytterligare ett tag. Vi ska bedöma – inte bara brottet i och för sig – utan de faktorer som lett till det. Vi ska döma – inte bara en gärning och dess sammanhang – utan dess gärningsmans, för att använda Foucaults beskrivning av processen. En beskrivning som är så in till minsta detalj förklarad i sin banbrytande bok ”Discipline and punish” – en uppgörelse med fångenskapens innersta väsen.
Men vad innebär tre månaders frihetsberövande? Vad innebär tre veckor eller tre dagar bakom galler? Vad skulle det innebära för dig som läser detta att vara inlåst, att inte kunna se himlen när du önskar, vad innebär det att låsas in i en cell när kvällningen kommer, då du lämnas ensam med bara dina egna tankar som sällskap, med endast din ånger och din ångest och oro. Vad innebär det att din rekreation i vardagen är ett privilegium som kan tagas ifrån dig, vad innebär det att behöva vänja dig vid att vara ett offer för andras nycker och neuroser. Medfångars såväl som fångvaktare, domare och ”den allmänna opinionens”.
När nyckeln vrids om i låset, bjälken reglas och fångvaktarens steg avtar i styrka, försvinner bort och du inte har någon annan att ty dig till, ingen annan att tröstas av. Då har innebörden av frihetsberövande verkligen gått upp för dig.
Jag kan villigt erkänna att jag aldrig känt panik på det sättet. Aldrig känt mig så fruktansvärt maktlös eller så förlorad.
Ännu ett halvår senare så lämnar upplevelsen inte mig. Jag slås gång på gång av det fantastiska i min frihet, i min cykelväg till jobbet, som för övrigt råkar vara ett svenskt fängelse.
Jag råder dig att testa i ett dygn, att ge över kontrollspakarna till ditt liv i händerna på någon som inte skall ta hänsyn till vad du vill utan vad regelverket säger. Det går inte att underskatta maktlösheten i en sådan upplevelse. Det går inte att överskatta sin frihet efter det.
Jag framhåller numera gärna att tiden bakom galler gjort mig till – om inte en bättre människa – så i alla fall till en bättre jurist.
Det borde vara obligatoriskt för alla juridikstudenter att tillbringa tid bakom lås och bom, som en påminnelse om den makt vi besitter över människors liv, men också för att påminna oss om att det blott är omständigheter som gör att vi sitter på Juridiska Biblioteket och inte bakom en järndörr med lås på utsidan.
Att det inte redan nu är ett krav för att få ta en jur kand är en skam.
