I ett klagomålsärende gällande åklagares handläggning av en förundersökning framkom att åklagare lämnat domstolen vid huvudförhandlingen sedan rätten upplyst om att den efter en enskild överläggning skulle meddela beslut i fråga om hinder mot förhandlingen förelåg.
Huvudförhandlingen ställdes sedan in på grund av åklagarens utevaro.
Den utsatta huvudförhandlingen gällde misshandel och skadegörelse. Åklagaren anmälde att hinder mot förhandlingen förelåg. Hon och den offentliga försvararen förklarade att den borde ställas in.
Åklagaren uppgav att det var ”uppenbart att hinder föreligger samt att hon skulle bli djupt besviken om rätten skulle vara av en annan åsikt”.
Då rättens ordförande upplyste om att beslut i frågan skulle fattas efter enskild överläggning uppgav åklagaren att hon avträdde och återfanns på åklagarkammaren. När målet ropades upp efter den enskilda överläggningen inställde sig inte åklagaren, och målet ställdes in.
Åklagaren upplyste senare om att beslutet var förankrat hos hennes chef. Chefen har bekräftat påståendet.
JO konstaterar att det är en självklarhet att åklagare ska delta vid de förhandlingar där åklagare är part. Närvaroplikten omfattar även en skyldighet att invänta rättens beslut i fråga om huvudförhandling ska hållas, oavsett vilken uppfattning klagaren har i saken. Åklagaren ska vidare rätta sig efter domstolens beslut och inte obstruera mot ett beslut som går henne emot.
JO är starkt kritisk till åklagarens agerande, även om hon lämnade domstolen på kammarchefens inrådan. JO finner det också anmärkningsvärt att kammarchefen gav åklagaren detta råd. Även han förtjänar kritik.
Orsaken till att åklagaren menade att huvudförhandlingen skulle ställas in var att försvaret dagen innan hade upplyst om att man åberopat vittnesförhör med två personer som inte tidigare vare sig omnämnts eller hörts.
Åklagarens chef uppger till JO att han anser det olämpligt att låta åklagare uppträda ”på slak lina” i rätten.
I ett yttrande från åklagarmyndigheten konstateras att det är svårförståeligt att rätten vidhöll att förhandlingen skulle genomföras, men att åklagern ändå borde ha inväntat rättens beslut.
Det noteras vidare särskilt att åklagaren befann sig i en ovanlig situation och att hon tog råd av sin chef, samt att hennes agerande präglats av den lovvärda ambitionen att värna enskildas rättsintressen och förhindra orätt.
Johanna Haddäng
johanna.haddang@dagensjuridik.se
