”Åklagare Ahlstrand – du har bevisbördan för dina graverande men ostyrkta påståenden om advokater”
REPLIK/DEBATT – Sebastian Wejedal, doktorand i processrätt, Juridiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
I en nyligen publicerad krönika i Dagens Juridik (2015-01-26) uttryckte sig Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare vid Internationella Åklagarkammaren i Göteborg, förhållandevis kategoriskt, lätt raljerande och allmänt nedsättande om advokater verksamma som offentliga försvarare i brottmål. Tonen i artikeln är olycklig i sig, men än värre är att Ahlstrand gör ett antal påståenden som får betraktas som felaktiga.
Vad Ahlstrand vill uppnå med sin krönika – förutom att på tämligen lösa grunder misskreditera en yrkeskår – är oklart. Klart är dock att Ahlstrands retorik är farlig, eftersom den målar upp en alltför schematisk bild av verkligheten.
Utgångspunkten för Ahlstrands krönika är att advokater är en privilegierad yrkesgrupp som ”nästan inte alls [är] utforskad vad avser attityder, förhållningssätt och arbetsmetoder” och som dessutom är ”väldigt lite ifrågasatt eller problematiserad”.
Om Ahlstrand hade tagit del av den omfattande forskning som finns att tillgå på temat skulle han emellertid snabbt inse att det har gjorts ett närmast oräkneligt antal vetenskapliga studier på – och författats ett närmast oräkneligt antal vetenskapliga artiklar om – både advokatetik och praktik (två frågor som är intimt sammanbundna), ofta med fokus på just försvarsadvokater.
I Sverige finns det exempelvis en avhandling på nästan 500 sidor med titeln ”Försvararens roll”, författad av Lena Ebervall. I USA är ”Lawyers’ Ethics” både ett eget rättsområde och en forskningsdisciplin. På det stora hela skulle jag våga påstå att det har skrivits betydligt mycket mer om försvarrollen än om den åklagarroll som Ahlstrand själv innehar. Påståendet att advokater ”nästan inte alls” har ägnats uppmärksamhet i forskningen kan således avfärdas som felaktigt.
Att advokatkåren skulle vara ”väldigt lite ifrågasatt och problematiserad” är också ett påstående som saknar förankring i verkligheten. Försvarsadvokaten är – i bjärt kontrast till Ahlstrands påstående – den aktör i rättssalen som genom åren antagligen har blivit mest ifrågasatt (i den moderna diskussionen förvisso i konkurrens med nämndemännen).
Det var först i och med den nuvarande rättegångsbalkens ikraftträdande på sent 40-tal som försvararen överhuvudtaget erkändes som en viktig aktör i rättsprocessen; dessförinnan hade kåren mötts av djup missaktning både från allmänheten och från det allmänna, ungefär av det slag som Ahlstrand nu återigen ger uttryck för. Då talades det om ”brännvinsadvokater” som var av ”underhaltig beskaffenhet såväl i moraliskt som i juridiskt hänseende”, och som endast försvårade domstolens uppgift att – simsalabim – finna ”Sanningen” med stort S.
Nu talar Ahlstrand om advokater som ”dövar sin ångest med missbruk av olika slag; mat, sprit, tabletter, narkotika – som man ju kan få från klienterna” och som obstruerar polisens och åklagarens arbete.
Historien har som bekant en tendens att upprepa sig. Eftersom offentliga försvarare kostar samhället mycket pengar har också lagstiftaren med stor regelbundenhet ifrågasatt behovet av offentliga försvarare, vilket har lett till ett alltmer restriktivt regelverk. Det senaste uttrycket för denna (besparings-)politik är SOU 2014:86, med det minst sagt intressanta namnet ”Rättvisans pris”. Denna utredning presenterades så sent som i december 2014 och syftade enligt utredningsdirektiven i mångt och mycket till att spara (ytterligare) pengar – bland annat på offentliga försvarare.
Försvarsadvokaten verkar idag inom mycket snäva ekonomiska ramar. Den så kallade ”brottmålstaxan” – som innebär att försvarsadvokater i de allra flesta brottmål får en schabloniserad ersättning som bestäms efter huvudförhandlingens längd – medför att försvarsadvokater inte sällan ställs inför valet att antingen inte lägga ner så mycket tid som behövs för att tillvarata den misstänktes rätt eller att arbeta gratis.
De flesta advokater jag känner till väljer de senare alternativet. I det avseendet är Ahlstrand och hans kollegor betydligt mycket mer privilegierade; det finns – mig veterligen – inga på förhand givna gränser för hur mycket en förundersökning får kosta staten i kronor och ören. Att försvarsadvokaterna skulle vara omgärdade av ”effektiva skyddsvallar” – vilket Ahlstrand låter insinuera – framstår mot den bakgrunden som något verklighetsfrånvänt.
Vad som enligt min mening är allra konstigast i Ahlstrands krönika är dock den kategorisering av försvararkåren i tre ”arketyper” som Ahlstrand tycker sig kunna urskilja: (1) de som för klientens sak; (2) de som tror på klientens sak och på sin klient, och (3) de som tycker som sin klient och blir som sin klient.
I den rättsvetenskapliga forskningen förekommer andra typer av kategoriseringar av försvararrollen, som dock avviker från Ahlstrands. Istället för att förankra sina resonemang i den befintliga forskningen tycks alltså Ahlstrand ha hittat på sina egna ”arketyper”.
Ahlstrand beklagar sig också över att de två senare typerna ”har blivit vanligare”. Detta är ett empiriskt påstående om hur verkligheten är beskaffad, men Ahlstrand anför inget som helst empiriskt stöd för sitt påstående. Med vilka vetenskapliga metoder har Ahlstrand undersökt detta? Hur stort urval baserar Ahlstrand sina generella slutsatser på? Hur stor är den relativa ökningen inom dessa två kategorier? Så många frågor – så få svar.
Den första arketypen – den ”traditionella” – gillar Ahlstrand. Det är den typ av försvarare som håller sig på sin kant, ser polis och åklagare som ”yrkesfolk” och inte ställer till det.
De två andra typerna – som framställs mer eller mindre som vilda cowboys – har Ahlstrand inte mycket för. Dessa försvarare är ”specialiserade på försvar i brottmål” (som om det vore något dåligt att vara specialiserad) och har en ”hårdare och tuffare” ton mot polis och åklagare. De vill helt enkelt ”vinna processen” och drar sig inte för att ”obstruera” densamma. Med Ahlstrands egna ord:
”Advokaten säger till sin klient att absolut inte besvara polisutredarens frågor […]. Försvararens arbete koncentreras mer på det formella och mindre på det materiella. Det kommer flera invändningar mot rättegången som sådan, och gärna sent i processen […]. Jävsinvändningar blir allt vanligare, liksom (i regel illa grundade) invändningar om att handläggningen strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter. […] Det viktiga blir inte åtalet och hur underbyggt eller bevisat det är, det viktiga blir processuella frågor, påståenden om undanhållet bevismaterial, personliga angrepp på motparterna; till slut kan rättegångar haverera i fokusförskjutningar, och åtalet ogillas av ren trötthet.”
Det är för mig något oroande att en åklagare tar så lätt på rättssäkerhet som Ahlstrand tycks göra. De frågor som Ahlstrand kallar ”processuella frågor” handlar nämligen om rättssäkerhet. När Ahlstrand förklarar att advokaterna koncentrerar sig mer på ”det formella” och mindre på det materiella säger han egentligen att försvararna bevakar sina klienters rättssäkerhet mot en motpart som innehar samhällets våldsmonopol och har en hel arsenal av tvångsmedel till sitt förfogande.
Som Claes Beyer – före detta ordförande i Advokatsamfundet – en gång konstaterade är rättssäkerhet en formsak.
Att en brottsmisstänkt har rätt att förhålla sig passiv och inte tvingas svara på frågor under förhör utan en försvarare närvarande är en fråga om rättssäkerhet.
Att domstolens ledamöter inte extraknäcker inom polisen är en fråga om rättssäkerhet.
I grund och botten angår flera av de konkreta exempel som Ahlstrand själv för fram grundläggande mänskliga rättigheter som har stöd i Europakonventionens artikel 6. Europakonventionen tycks dock Ahlstrand betrakta som rent (rätts)haveri att ens föra på tal. Dessa rättigheter syftar dock till något, nämligen att skydda individen mot staten.
Problemet är, enligt min uppfattning, inte att försvarsadvokaterna arbetar för att säkerställa sina klienters mänskliga rättigheter, låt vara att det naturligtvis finns advokater vars processföring kan och bör sättas ifråga. Om det finns ett strukturellt problem så är det dock snarare att brottsmisstänktas rättigheter inte respekteras i tillräcklig grad av polis, åklagare och domstolar och att försvararna därför är nödgade att göra den typen av (ibland välgrundade) invändningar som Ahlstrand kritiserar.
Det borde nämligen inte behövas. Att förhör hålls med brottsmisstänka – i synnerhet ungdomar – utan försvarare närvarande är dock en ständigt återkommande källa till kritik. För att bara ta några exempel har Sverige kritiserats både av FN:s kommitté för barnets rättigheter (för att inte efterleva Konventionen om barnets rättigheter) och av Europarådets tortyrkommitté (för att inte efterleva Konventionen till förhindrande av tortyr). Denna kritik har till stora delar rört just den bristfälliga rätten till försvarare vid förhör av unga lagöverträdare.
I ett nationellt perspektiv har JO – med Europakonventionens som grund – vid ett flertal tillfällen riktat skarp kritik mot enskilda poliser och åklagare för att brottsmisstänkta inte informeras om sin rätt till försvarare och hörs utan försvarare närvarande. Att rättegångar måste tas om därför att det uppdagas att domstolens ledamöter hade för nära kopplingar till de brottsutredande myndigheterna är också ett problem som uppmärksammas med viss kontinuitet. Därför är det enligt min mening välkommet att advokatkåren jobbar för att säkerställa den misstänktes allra mest grundläggande rättigheter – inte någonting dåligt.
Att svenska domstolar skulle ogilla åtal av ”ren trötthet” framstår för mig som tämligen absurt, men jag välkomnar naturligtvis att Ahlstrand lämnar konkreta exempel på detta fenomen.
Avslutningsvis förklarar Ahlstrand att advokatkåren ”har ett allvarligt problem” som tycks bestå i att försvarsadvokater sympatiserar med sina klienter och själva begår kriminella gärningar. Men har Ahlstrand några belägg för att detta är ett så vanligt förekommande fenomen att det av en högt uppsatt åklagare kan klassas som ett ”allvarligt problem”, som dessutom ”uppskattas och uppmuntras” inom kåren?
Även om vi har kunnat se enstaka exempel på en sådan attityd tror jag att det är försvinnande få advokater som själva är kriminella, och i en rättsstat är det som bekant åklagaren som har bevisbördan för sina påståenden. Så till dess Ahlstrand lägger fram fakta till underbyggande av sina tämligen graverande utsagor betraktar jag för egen del den attityd som Ahlstrand själv ger uttryck för i förhållande till advokatkåren som ett allvarligare problem – åtminstone om den delas av fler åklagare.
Alla aktörer i straffprocessen fyller en central funktion, och när dessa aktörer börjar demonisera varandra har vi ett problem.
Men kanske finns det också olika ”arketyper” av åklagare – sådana som tycker att det är bra att Europakonventionen efterlevs, och sådana som snarare ser grundläggande mänskliga rättigheter (och advokater som ser det som sin uppgift att säkerställa dessa rättigheter) som ett hinder i den dagliga verksamheten.
Foto: GU
