Afrofobi är det vanligaste motivet bland anmälda hatbrott, bortsett från allmänt främlingsfientliga motiv.
Detta påverkar afrosvenskars vardag, och riskerar att bidra till en känsla av förstärkt utanförskap, skriver Brå i en rapport.
Hatbrotten mot afrosvenskar karaktäriseras också av en hög förekomst av våld.
De afrofobiska hatbrotten domineras av verbala påhopp, med nedsättande uttryck och referenser till kolonialtiden och misogyna uttryck mot kvinnor.
Det är också vanligt, bland de anmälda brotten, med hot och våld i skolmiljö, trakasserier från grannar och hatbrott på arbetsplatsen. Också hat mot svarta som grupp, till exempel genom klotter eller på internet är vanligt. Vid närmare en femtedel av anmälningarna förekommer våld, vilket är en högre andel jämfört med andra hatbrott.
”Tillstånd av ständig beredskap”
– De intervjuade berättar om brottens konsekvenser på kort och lång sikt – både för enskilda och samhället i stort. Såväl den egna som gruppens utsatthet kan bidra till uppgivenhet och en känsla av utanförskap. Att hatbrotten ofta är oförutsägbara och sker i många olika sammanhang kan även leda till ett tillstånd av ständig beredskap, säger Lisa Wallin, utredare på Brå.
Offren för afrofobiska hatbrott är ofta yngre människor. Särskilt när det kommer till våldshändelser, där fyra av tio utsatta är under 18 år. Den yngsta målsägaren av de granskade anmälningarna i rapporten var bara sju år gammal.
Män vanligaste gärningspersonerna
När det gäller personerna som utsätter afrosvenskar för hatbrott är män i klar majoritet, runt 75 % av gärningspersonerna är män. Oftast är gärningspersonen okänd, men det är också vanligt att det är någon som den utsatta möter regelbundet, som en klasskompis, kollega eller granne.
25 % av gärningspersonerna var under 18 år.
Brå skriver att det finns flera pågående åtgärder för att synliggöra och motverka afrofobiska hatbrott, och mycket kunskap om rasism finns redan.
Men många av åtgärderna fokuserar på brott som redan skett, och det behöver göras mer för att förebygga brotten.
– Det finns ett stort behov av att fånga upp det som specifikt präglar utsattheten mot afrosvenskar, för att tillgodose just deras rättigheter och stödbehov. Den kunskap och de regelverk som finns behöver också tillämpas i praktiken, säger utredare Klara Hradilova Selin.
