– På något sätt är det roligare andra gången. Då känns det på riktigt, säger Johan Eriksson.
Vad har du fått för kommentarer under året?
– Många har kommit fram och sagt grattis. Domare till exempel. Jag trodde inte att så många skulle bry sig, men det verkar de ha gjort.
Liksom förra året röstade han själv på Helsingborgsadvokaten Lars Kruse.
– Så klart. Han är väldigt skicklig. Det är inte heller så lätt att få intressanta uppdrag när man inte är baserad i Stockholm. Allt centreras ju hit.
Sedan april 2012 slukas en stor del av Johan Eriksson tid av ”Playamålet”, den stora kokainrättegången i Stockholm.
– Jag inser ju nu att även nästa år kommer att se likadant ut. Nu vilar rättegången. Vi lär inte komma igång igen förrän tidigast andra halvan av januari. Sedan har vi ett rejält pass kvar.
Hur har det här påverkat ditt förtroende för rättsystemet?
– Det här är inte bra, det kan man väl säga utan att slå sig själv för bröstet. Det finns en uppenbar fara när man bestämmer sig för att saker är på ett visst sätt. Inte minst i polisarbete är det oerhört farligt att tidigt bestämma sig för hur saker ligger till.
– Det har hänt att jag också fått för mig att något har gått till på ett visst sätt. Då skjuter man ifrån sig motargument och så ångar man på. Men att försvaret kämpar för klienten, så ska det vara. Vi kan ju trots allt byta fot när klienten ändrar sig, det är en del i systemet. Men staten har inte samma frihet. De måste vara extremt noga med att undvika det. Det får inte bli personligt
När agerade du så?
– När jag var yngre kunde jag ibland vara orolig, när det handlade om stora saker. Om klienten riskerade tio års fängelse till exempel. Då blev man orolig och tänkte att man inte fick förlora. Fullt naturligt, men när man får de tankarna så blir man inte professionell.
– Det här är ett kul jobb såtillvida att man kan bli lite bättre varje dag. Själv har jag mer och mer kommit till insikt om att man måste ta reda på saker själv. Bara för att SKL skriver en sak så behöver det faktiskt inte vara så.
Under året har Johan Eriksson själv upptäckt flera nya omständigheter som förändrat utvecklingen i målet.
– Jag har hittat personer som är dömda för samma knarkinnehav som förekommer i vårt mål. Och jag har lokaliserat ett vittne. Det borde staten ha gjort i stället, med alla de kontakter och resurser som de har tillgång till.
Kritiken mot åklagarna är hård:
– Förundersökningen lever hela tiden. Ibland anar jag en slags taktik. Man håller på grejer, tills det kommer gigantiska slaskar. Processerna blir olämpliga när det kommer överraskningar på ömse håll hela tiden.
Även från din sida?
– Ja, på så sätt att jag hittar saker.
Hur har det gått till?
– Jag har googlat och fixat. Jag hittade en amerikansk domstolsdatabas som heter Pacer. Där kan du söka på namn och personnummer. Jag har letat runt i domstolar och deras dagboksblad. Där kan du beställa ut handlingar, eller skriva ut direkt från nätet. Men jag har inte hållit på med någon listegrej.
Vad är det?
– Säg att en person påstår att den blivit misshandlad en viss dag och fått ett blåmärke. Den säger detta genom hela förundersökningen. Sen får du veta att din klient hittar ett fotografi som är från den dagen, där det inte finns något blåmärke. Då måste du bestämma om du omedelbart ska skicka detta till åklagaren eller låta personen i fråga först berätta om blåmärket i rätten. Kanske kommer du fram till att du väntar. Annars kan det komma i ett läge att någon säger att de blandade ihop dagarna.
– Ibland måste man som försvarare agera lite annorlunda. Men åklagaren kan inte hålla på med sånt, det är de som anklagar.
Hur ser samarbetet mellan er försvarare ut i kokainmålet?
– I tingsrätten tyckte vi att vi blev väldigt illa behandlade. Det visade sig senare att vi haft fog för det. Det svetsade ihop en känsla, ett ”vi” på något sätt.
– Sen har ju advokater ibland olika intressen. Helt plötsligt kan vi ha inställningar som går emot varandra. Det är inte mycket sådant i det här målet, men det kan ju dyka upp saker.
Relationen med åklagarna är uppenbarligen fortsatt kylig.
– Ja, någon stämning oss emellan finns det överhuvudtaget inte. Men nu i hovrätten har vi fått in en fantastisk domare som har tagit tag i det här på ett sätt som gjort att det blivit ordning och reda.
Hur är en bra domare?
– De håller ordning på förhandlingar, tar tag i dem på ett sätt så att man upplever att det blir rättvist. Det är det som har hänt nu. De misstänkta upplever att det inte är ett ensidigt beslutande utan att man lyssnar på båda parter.
Hur känns det att förlora mål?
– Jag vill inte förlora mål som jag tycker att jag borde vinna. Men det är ju inte så att jag går runt och gillar brott och tycker att folk ska komma undan i största allmänhet. Jag ställer det kravet på mig själv att jag gör så gott jag kan. Jag ska vinna målen när bevisen inte räcker.
Gör du det?
– Jag håller koll på mig själv. Varje år gör jag en lista för att se om jag lever upp till mina mål.
Vilka är det?
– Att alltid vara lite bättre än förra året. Det är min egen statistik. Med vinna menar jag inte alltid att få klienten frikänd. Jag sätter upp ett mål som jag tycker är rimligt. Ibland kan det vara att få en mildare brottsrubricering. Jag ska ju egentligen förlora fler mål än jag vinner, annars vore det inte klokt.
Hur ser det ut i procent?
– Det skulle jag aldrig berätta. Det är en privatsak.
Vad har du annars på gång i år?
– Jag har många polismål nästa år. Den här kvinnliga hundpolisen som var överallt i höstas, misstänkt för att ha slagit en kille med batong ska jag till exempel köra i januari. Det blir intressant.
Vad säger polisen apropå din hårda kritik mot deras kollegor, inte minst i kokainmålet?
– I år tror jag att jag slagit rekord vad gäller ingång i polismål. Det är kul. Alla vill väl ha en advokat som kämpar. Och det är liksom bara det jag gör…
PETER JOHANSSON
Foto: Magnus Laupa
Intervjun har ursprungligen varit publicerad i senaste utgåvan av Dagens Juridiks systertidning Legally yours.
