Pling pling pling…”www.familjensjurist.se…besök oss och få gratis rådgivning inom 48 timmar.” ”Äntligen” tänkte jag när jag hörde deras reklam på radio häromdagen. Äntligen en juridisk konsult som försöker nå vanliga konsumenter. Äntligen någon som gör träffande och bra reklam. För visst är det så, och det är lika bra att etablera detta faktum direkt, alla dom stora etablerade och fina advokatbyråerna gör reklam. På ena eller andra sättet. Att det sedan döljs genom diverse spännande event eller annat, är en annan sak. Men reklam gör ni, nästan allihop.
Det som jag gillar med Familjens jurist är att dom möjliggör för den vanlige konsumenten att faktiskt, till ett skäligt pris, få juridisk rådgivning. Hur många enkla civilrättsliga (främst) spörsmål är det inte som bara faller bort enkom på grund av att den vanlige konsumenten inte vågar ringa till en advokatbyrå. Många lever i tron att bara ett samtal till en advokatbyrå kostar 5 tusen spänn och om man skall ha riktig hjälp så kostar det minst det tiodubbla. Därför gillar jag när jag hör reklam på radio för juridiska tjänster som når vanliga människor.
En annan viktig konsumentfråga är varför advokater inte får jobba mot success fees? Är det för att arbeta in en tröghet i systemet så att man inte skall stämma vemsomhelst? Kanske. I så fall är jag helt klart emot det. Det måste finnas andra vägar runt den typ av kedjestämningar vi ser i USA idag. En möjlighet för advokater att arbeta mot success fees skapar möjligheter för vanliga människor att faktiskt våga ta till juridiska medel i situationer där dom i andra fall inte hade haft råd eller vågat.
Vi måste ha en sak alldeles klar för oss: advokater skiljer sig inte från andra konsulter. En mäklare får inte betalt om hon inte lyckas sälja huset, en finansklippare får inte betalt om hon inte mäklar aktierna.
Varför anses det då rätt att en advokat inte skall få en extra uppsida om hon är extra duktig?
Och en rejäl nedsida, noll kronor, om han är sopig? Och visst är det så att man springer snabbare om uppsidan är fetare?
Slutligen funtar jag ibland på hur det är att försvara uppenbart skyldiga förbrytare, kända våldtäktsmän, mördare och annat. Skall inte dom få ett försvar? Jo, men det handlar inte min fråga om utan hur fasiken det känns att stå i tv och säga att ”den här våldtäktsmannen är oskyldig”. Uhhhhh…jag vet att jag är ute på hal is men jag kan hajja att man försvarar personer som Lars Ramqvist och hans bedrägeripolare Lars-Erik Pettersson, men kända våldtäktsmän? Eller Knutby-pastorn. Eller familjemördaren Juha Valjakkalla? Självklart skall Ramqvist och Pettersson straffas hårt, dom har ju stulit stora summor pengar från aktieägarna och det är ingen tvekan om att dom är riktiga svin. Men ett mord eller en våldtäkt – det är så mycket mer påtagligt. Och varför är det alltid samma personer som försvarar dom där riktigt grisiga ärkesvinen?
Näe förresten, jag ångrar mig. Inte fan är det bättre att försvara Ramqvist eller Pettersson. Personer som gör våld på marknadens spelregler, sänker rättsmedvetandet och som stjäl pengar från den hårt arbetande svensken är lika sviniga som redan nämnda brottslingar.
Är jag dömande? Lite. Visst, det står jag för. Är jag fel ute? Kanske. Men jag kan inte låta bli att slås av samma frågeställning varje gång jag ser någon av kändisadvokaterna i tv. Nu senast var det Peter Althin som uttalade sig till 55-åringens försvar. Ni vet, han som kallblodigt mördade polisassistenten Fredrik Widén. Vad funtar man på när man sitter på sitt advokatkontor och slipar ihop smarta argument som skall fria mördaren. Till exempel att 55-åringen inte alls avsåg att mörda polismannen utan trodde att han blev anfallen?
Var det därför 55-åringen avlossade 7 skott i Fredrik Widén, fyra framifrån och tre bakifrån? Nödvärn? Inte när jag pluggade straffrätt.
Så, det var allt för denna gång. Hoppas ni alla får en framgångsrik och oerhört lukrativ höst.
