Advokaten från Stockholm begärde att han skulle tillerkännas arvode som konkursförvaltare med 1 335 000 kronor. Tillsynsmyndigheten – alltså Kronofogdemyndigheten – ansåg dock att arvodet skulle sättas ner till 710 000 kronor med hänsyn till att mannen hade varit rekonstruktör i den företagskonstruktion som hade föregått konkursen – och att jäv därmed skulle föreligga.
Med hänvisning till att det bara förflutit drygt två år från det att rekonstruktionen upphörde till dess att företaget försattes i konkurs skulle tiden inte ha läkt jävet. Genom att åta sig uppdraget som förvaltare utan att underrätta Kronofogdemyndigheten om att han hade varit rekonstruktör skulle advokaten ha brustit i omsorg och skicklighet vid utförandet av uppdraget, ansåg Kronofogdemyndigheten.
Solna tingsrätt ansåg att en jävssituation de facto hade förelegat men konstaterade samtidigt att Kronofogdemyndigheten inte hade något att anmärka på de åtgärder som vidtagits med tillgångarna eller hur verifikationerna har skötts av advokaten – samt att ingenting tydde på att konkursboet, någon borgenär eller gäldenären hade tillfogats skada.
Det är dock mycket viktigt att förvaltaren i en konkurs är fullkomligt opartisk, ansåg tingsrätten. Eftersom det faktum att advokaten inte hade underättat Kronofogdemyndigheten inte var ”oväsentligt” beslutade tingsrätten att sätta ner arvodet med drygt en fjärdedel – till en miljon kronor.
Tingsrätten skrev:
”Enligt förarbetena till lagen om företagsrekonstruktion kan en rekonstruktör inte betraktas som uppdragstagare eller biträde till gäldenären. Däremot är det tydligt att uppdraget normalt förutsätter att rekonstruktören engagerar sig i gäldenärens verksamhet. Rekonstruktören ska bl.a. ge gäldenären råd och anvisning beträffande företagets löpande förvaltning samt bedöma och eventuellt ge sitt samtycke till viktigare rättshandlingar.”
Tingsrätten fortsatte:
”Förvaltaren i en efterföljande konkurs kan komma att pröva transaktioner som rekonstruktören tillrått samt skäligheten i det av rekonstruktören begärda arvodet för det fall arvodet inte fastställts av rätten. I de flesta fall far man därför utgå från att en rekonstruktör inte bör förordnas till förvaltare i en efterföljande konkurs.”
Svea hovrätt instämde i tingsrättens bedömning när det gällde jäv och avdragets storlek. Enligt hovrätten borde tingsrätten – med hänvisning till detta – dock inte ha fastställt det utdelningsförslag som konkursförvaltaren lagt fram. Utdelningsförslaget var beräknat utifrån förutsättningen att arvodesyrkandet skulle fastställas men genom nedsättningen av arvodet har ytterligare medel blivit tillgängliga för fordringsägarna i konkursen, konstaterade hovrätten och återvisade målet till tingsrätten.
Högsta domstolen konstaterar nu att rekonstruktionen har varit framgångsrik och att inga utestående frågor som kunde medföra att advokaten skulle komma behöva ägna sig åt granskning av egna åtgärder under rekonstruktionen fanns. Detta talar för att advokaten inte var förhindrad att åta sig förvaltaruppdraget på grund av jäv och att hans bedömning i den frågan var riktig.
HD skriver dock:
”Under alla förhållanden har A (advokaten) varit skyldig att underrätta tillsynsmyndigheten om sitt tidigare uppdrag, så att myndigheten – och i förlängningen även domstolen och andra berörda – kunde göra en egen bedömning i jävsfrågan. Frågan är om underlåtenheten kan medföra att hans arvode ska sättas ned.”
HD konstaterar att det är osäkert hur ett visst uttalande från Lagrådet i frågan ska tolkas.
HD skriver:
”Vid jävsbestämmelsens tillkomst gjorde Lagrådet ett uttalande – som departementschefen lämnade utan erinran – om att det vid prövningen av en jävig förvaltares arvode kunde komma att läggas honom till last att han inte underrättat tillsynsmyndigheten om de jävsgrundade omständigheterna (prop. 1988/89:31 s. 15 f.). Det finns däremot inget direkt lagstöd för att arvode till konkursförvaltare kan reduceras till följd av att förvaltaren inte har iakttagit sin skyldighet enligt 7 kap. l § fjärde stycket konkurslagen, att underrätta tillsynsmyndigheten om omständigheter som kan medföra jäv för honom att vara konkursförvaltare.”
HD fortsätter:
”Det framstår som osäkert hur Lagrådets uttalande ska uppfattas. Möjligen har tanken varit att om ett jäv har påverkat förvaltningen, så kan en underlåtenhet att iaktta underrättelseskyldigheten inverka vid prövningen av arvodet. Men om det inte är fallet måste en nedsättning av arvodet på grund av att underrättelseskyldigheten inte har fullgjorts uppfattas som endast en sanktion för underlåtenheten. Det kan ifrågasättas om en sådan sanktion kan vara att jämställa med ett straff, i vart fall om arvodet sätts ned med ett inte obetydligt belopp. För en sådan sanktion torde i så fall krävas stöd i lag (jfr NJA 2003 s. 99, som avser en annan situation).”
HD avslutar:
”Det anförda leder till slutsatsen att en konkursförvaltares åsidosättande av underrättelseskyldigheten rörande jävsgrundande omständigheter inte i sig kan medföra en reduktion av det arvode han ska tillerkännas enligt 14 kap. 4 § konkurslagen. Det gäller oavsett om det i efterhand visar sig att han faktiskt har varit jävig. En annan sak är att en underlåtenhet att iaktta skyldigheten att anmäla jävsgrundande omständigheter kan inverka på bedömningen huruvida vederbörande i fortsättningen är lämplig för förvaltaruppdrag.”
I det nu aktuella fallet har konkursförvaltningen dock skötts utan anmärkning. Något stöd för att sätta ner arvodet finns därför inte, anser HD.
Högsta domstolen går därför på advokatens linje och hovrättens beslut om återförvisning upphävs.
