Lagmannen informerade samtliga kanslister vid tingsrätten om att han gett en advokat besked om att denne inte skulle förordnas som offentlig försvarare i andra fall än då den misstänkte önskade att så skedde. Detta eftersom mannens lämplighet enligt tingsrätten kunde ifrågasättas.
Tingsrätten strök även mannen från en lista över personer som åtar sig uppdrag som offentliga försvarare.
Advokaten begärde senare att få en överklagandehänvisning. Lagmannen avvisade begäran med motiveringen att det inte fanns något överklagbart beslut.
År 2005 gjorde advokaten en JO-anmälan. Beslut i ärendet meddelades i augusti 2007.
JO, som hänvisade till ett tidigare JK-beslut, konstaterat att uppdragen som offentlig försvarare är av stor ekonomisk betydelse för många advokater, och att det därför är angeläget att tingsrätterna tillämpar någorlunda fasta principer för hur offentliga försvarare ska utses.
Detta har även betydelse för förtroendet för domstolens saklighet och oavhängighet. Vid fördelningen av uppdragen måste dock rätten ha ett visst utrymme att beakta en advokats särskilda erfarenhet och skicklighet, konstaterade JO.
JO konstaterade att tingsrättens tillvägagångssätt i det nu aktuella ärendet väsentligen var att likställa med en sådan formlös obehörighetsförklaring mot vilken den drabbade saknar möjlighet att värja sig.
”Även om lagmannens åtgärder får anses ha varit motiverade av omsorg om de misstänktas rätt till effektivt försvar, förtjänar han kritik för sitt handlande”, skrev JO.
JO menade också att tingsrättens uttalande om att advokaten skulle förordnas när någon begärde honom som försvarare men inte i andra fall framstod som inkonsekvent och felaktigt.
Mannen anför till JK att han inte fått något sakligt motiverat och överklagbart beslut, att sakliga skäl saknats och att lagmannens uttalanden i media varit kränkande för honom och hans familj. Lagmannens agerande har vidare medfört att han drabbats av depression vilket påverkar hans möjligheter att arbeta.
JK får inom ramen för den så kallade frivilliga skaderegleringen besluta om ersättning avseende anspråk mot staten av aktuellt slag. I vissa fall avböjer dock JK att reglera anspråk på detta sätt, till exempel när omständigheterna är oklara och skadeståndsskyldigheten inte kan bedömas.
I detta fall bestrider advokaten att det fanns sakliga skäl för tingsrättens agerande, men någon utredning av de bakomliggande skälen finns inte att tillgå i ärendet, konstaterar JK. Det går inte heller att grunda någon slutsats om vilka möjligheter advokaten hade haft att erhålla försvararuppdrag för det fall tingsrätten hade iakttagit de formella regler som gäller för att avvisa en advokat och obehörigförklara denne.
Av underlaget framgår dock att mannen varit sjukskriven för depression i tiden före det att han ströks från det tingsrättens försvararlista, vilket väcker frågor kring hans möjligheter att åta sig försvararuppdrag.
Eftersom det utifrån tillgängligt underlag inte är möjligt för JK att bedöma om tingsrättens agerande på ett adekvat sätt kan anses ha förorsakat advokaten inkomstförlust och än mindre bedöma omfattningen av denna är det inte lämpligt att hantera anspråket inom ramen för den frivilliga skaderegleringen.
JK avböjer därför att reglera anspråket på frivillig väg.
Johanna Haddäng
johanna.haddang@dagensjuridik.se
