Den svenska advokatbyrån hade ett avtal med det österrikiske bolaget om att vara ombud i ett svenskt skiljerättsförfarande mot ett ukrainskt energibolag. Avtalet med advokatbyrån ingicks av företrädaren för det österrikiska bolaget.
Tvisten gällde ett skadestånd. Bolaget vann skiljeförfarandet varvid det ukrainska bolaget ”dömdes” att betala närmare 3,8 miljoner euro i skadestånd till det österrikiska bolaget som den svenska advokaten var ombud för.
Bolaget gick i konkurs
Knappt två år senare gick det österrikiska bolaget i konkurs och det uppstod då en tvist kring frågan om företrädaren var personligt betalningsansvarig för den del av advokatbyråns arvode på närmare 5,2 miljoner kronor som ännu inte hade betalats.
Advokatbyrån stämde företrädaren personligen vid Stockholms tingsrätt och påstod att han skulle ha garanterat betalning av advokatkostnaderna på ett sådant sätt att han hade åtagit sig ett personligt betalningsansvar om bolaget skulle sakna betalningsförmåga – någonting som företrädaren själv förnekade.
Enligt advokaten hade hans byrå och bolaget – genom sin företrädare – avtalat om att ersättning skulle utgå med 150 euro per timme istället för den sedvanliga taxan på 350 euro per timma. Orsaken var att en så kallad ”success fee” skulle betalas med en procent av den summa som motparten skulle betala vid en eventuell framgång i skiljeförfarandet.
Enligt advokaten hade företrädaren en allmän och oinskränkt handlingsfullmakt för bolaget.
Möte på flygplats
Vid ett telefonsamtal ändrades ”framgångsarvodet” då österrikaren istället lovade att advokaten skulle erhålla ett särskilt belopp på 300 000 euro om skiljeförfarandet utföll positivt. Detta bekräftades också i ett fax, undertecknat av bolagets VD.
Enligt advokaten har sedan företrädaren i samband med ett möte på en flygplats i Wien garanterat betalning av advokatkostnaderna och åtagit sig ett personligt betalningsansvar mot Advokatbyrån – någonting som enligt advokaten ställts upp som villkor för att han överhuvudtaget skulle genomföra uppdraget.
Enligt advokaten hade han nämligen redan då insett att bolaget kunde komma att sakna betalningsförmåga.
Enligt advokaten uttalade österrikaren ”då kommer jag att betala” – någonting som skulle ha bekräftats genom ett signerat fax där bolaget tidigare bekräftat sin utfästelse beträffande arvodet.
Företrädaren, å sin sida, framhöll vid rättegången i Stockholm att han har haft en generalfullmakt för bolaget – vilket advokaten kände till. Han ingick uppdragsavtalet med advokatbyrån för bolagets räkning med stöd av fullmakten och advokatbyrån kände dessutom till att den enda tillgång som fanns i bolaget var den tvistiga fordran som omfattades av uppdraget.
I det fax som advokaten åberopade som bevisning bekräftas, enligt företrädaren, ingenting annat än att ändringar av tidigare överenskommelser har skett mellan advokaten och bolaget och att man då kommit överens om det så kallade ”framgångsarvodet”.
”Enbart företrädare för bolaget”
Även vid mötet på flygplatsen har företrädaren enbart uppträtt som företrädare för bolaget, hävdar han. Han tillbakavisar att han på något sätt skulle ha gått i personlig borgen – eller i övrigt iklätt sig något personligt betalningsansvar – på det sätt som advokaten hävdar. När han undertecknade faxet gjorde han det i bolagets namn med stöd av sin generalfullmakt – någonting som måste ha stått klart för advokaten.
Stockholms tingsrätt konstaterade att ord stod mot ord under sanningsförsäkran från de bägge parterna.
Tingsrätten skrev:
”Till stöd för sitt påstående har Advokatbolaget, utöver förhöret under sanningsförsäkran med A (advokaten), hänvisat till skriftlig bevisning. Advokatbolaget har menat att den omständigheten att F (bolagsföreträdaren) genom att signera ett faxmeddelande den 20 april 2006 därmed bekräftat det muntliga betalningsåtagandet utställt samma dag på flygplatsen i Wien för Advokatbolagets fordran på bolaget.”
Tingsrätten fortsatte:
”Vidare har han menat att den omständigheten att F (företrädaren) den 18 juli 2008 returnerat ett fax från Advokatbolaget till F av den 17 juli 2008, där Advokatbolaget tecknat ner den slutliga överenskommelse i fråga om hur Advokatbolaget skulle kompenseras för uppdraget som utförs åt bolaget, med sin underskrift innebär att F därmed tagit på sig ett personligt betalningsansvar för Advokatbolagets slutliga fordran mot bolaget.”
Tingsrätten konstaterade däremot att det inte framgår någonstans i den skriftliga bevisningen att mannen undertecknat någonting för egen räkning.
Tingsrätten skrev:
”Tingsrätten kan konstatera att nu redovisade omständigheter i och för sig har betydelse som bevisfakta för åberopat rättsfaktum. Men vid bedömningen av dess värde ska beaktas att F för sin del har hävdat att han skrev på överenskommelserna för bolaget räkning och inte för egen del. Han har här hänvisat till den generalfullmakt som han ostridigt innehade innebärande en allmän och inskränkt rätt att handla för bolagets räkning. Att så varit fallet är också något som Advokatbolaget känt till från början när uppdragsavtalet först ingicks år 2005.
Tingsrätten fortsatte:
”Att Advokatbolaget i det läget valt att inte bevissäkra får gå ut över Advokatbolaget. För det kan konstateras att det inte framgår någonstans i den skriftliga bevisningen att F undertecknat något för egen räkning. Tvärtom avser de skriftliga handlingarna i målet Advokatbolagets fordran för utfört advokatuppdrag åt bolaget. Den skriftliga bevisningen i målet kan i det läget inte ges något större värde av betydelse för Advokatbolagets sak. Tvärtom. Den i målet föreliggande generalfullmakten talar i avsaknad av annan avgörande bevisning i motsatt riktning.”
Rättegångskostnader jämkas
Sammantaget hade inte advokatbyrån, enligt tingsrätten, uppfyllt sin bevisbörda. Advokaten förlorade därför rättegången och dömdes dessutom att betala motpartens rättegångskostnader på 380 000 kronor.
Svea hovrätt instämmer nu i tingsrättens bedömning i sakfrågan och avslår advokatens överklagande. Hovrätten anser, i likhet med tingsrätten, att advokaten inte har lyckats visa att det har funnits något åtagande om personligt betalningsansvar.
Hovrätten sätter dock ned den rättegångskostnad i tingsrätten som advokaten ska betala till motparten. Runt en fjärdedel av kostnaderna har hänfört sig till frågorna om behörigt forum och tillämplig lag – frågor där advokatens uppfattning har bekräftats i särskilda beslut och i mellandom. Det finns enligt hovrätten anledning att jämka beloppet i motsvarande utsträckning.
Foto: Bertil Ericson/TT
