Tre tyska lastbilschaufförer har varit anställda hos ett svenskt bolag, med verksamhetsställe i Malmö, och har utfört sitt arbete som lastbilschaufförer i ett flertal länder i Europa. Arbetsgivaren, ett åkeri, sa upp anställningarna i maj 2007.
Lastbilschaufförerna väckte talan mot bolaget och yrkade skadestånd enligt den svenska anställningsskyddslagen. Arbetsgivaren menade dock att det var tysk rätt som skulle tillämpas i tvisterna.
Tingsrätten fann i mellandom att svensk rätt skulle tillämpas.
Arbetsdomstolen, AD, konstaterar att frågan i målet är vilket lands lags som ska tillämpas samt tillämpningen av artikel 6.2 i Romkonventionen. AD konstaterade därefter att Romkonventionen skulle tillämpas med hänsyn till att arbetstagarnas anställningsavtal ingåtts före december 2009, varför Rom I-förordningen inte var tillämplig.
Enligt 3.1 Romkonventionen gäller som huvudregel den lag som parterna valt. Har något avtal om lagval inte träffats ska anställningsavtalet, enligt artikel 6.2, antingen vara underkastat lagen i det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete eller, om något sådant land saknas, det land där arbetsgivarens verksamhetsställe är beläget. Om det framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land ska dock det landets lag tillämpas.
AD finner inledningsvis att något avtal om lagval inte träffats. AD finner därefter att utredningen inte visat att lastbilschaufförerna vanligtvis utfört sitt arbete i ett och samma land varför presumtionen är att lagen för landet för verksamhetsstället ska tillämpas.
AD finner vid en samlad bedömning att anställningsavtalen inte kan anses ha en starkare anknytning till Tyskland än till Sverige varför AD finner, i likhet med tingsrätten, att svensk rätt ska tillämpas.
Veronica Hult
veronica.hult@dagensjuridik.se
